[Efesierbrevet inleds med tre kapitel där den troendes position i Jesus har beskrivits. Nu följer tre kapitel med de praktiska tillämpningarna. Ett återkommande ord är ”vandra”. Det beskriver hur en kristen handlar och lever ut sitt kristna liv i vardagen.]

1  [Vers 1-6 är en enda mening i grekiskan.]

Därför [på grund av den position vi har fått i Jesus, som Paulus just beskrivit i kapitel 1-3] uppmanar (ber, förmanar) jag er, jag som är en fånge i Herren, att vandra (leva ett liv som är) värdigt den kallelse ni har fått.

2 Med all ödmjukhet

i tålamod,

3 Ta hela tiden initiativ (sträva efter, arbeta) för att behålla enheten

4 Det finns en kropp [församlingen] och en Ande, på samma sätt som ni en gång blev kallade till och tog emot ett hopp, 5 en Herre, en tro, ett dop, 6 en Gud – allas Fader, som står över allt (regerar totalt), arbetar genom alla och är i alla [verkar och lever i oss alla som tror].

7 Åt var och en av oss var nåd given, i proportion med den Smordes (Kristi) gåva. 8 Därför står det:

När han steg upp i höjden,

och han gav gåvor till människorna. [Ps 68:19]

9 Frasen: ”han steg upp”, vad menas med den? Innebär det inte att han först steg ner [från himlen] till den lägre delen, nämligen jorden?

[Judiska rabbiner tolkade Ps 68 utifrån hur Mose steg upp på berget Sinai, men Paulus visar hur psalmen talar om Jesu liv, död och uppståndelse, se Apg 1:9-11. Om Jesus steg upp, måste han ju också ha stigit ner. Den lägre delen av jorden kan antingen syfta på jorden, eller på dödsriket under jorden, se 1 Pet 3:18-20; Ps 63:10.]

10 Den som steg ner är också den som steg upp högt över alla himlarna [tre finns nämnda i Bibeln] för att [hans närvaro ska] uppfylla allt [hela universum].

11 Han gav gåvor [Jesus själv utvalde och gav människor som gåvor till församlingen]:

Några till att bli apostlar(budbärare),

och några till profeter(förkunnare, som talar inspirerade gudagivna ord om framtiden eller det förflutna),

och några till evangelister(förkunnare av evangeliet),

och några till pastorer(herdar över hans hjord)

[Församlingen beskrivs som en kropp där Jesus är huvudet, se Ef 4:15. I den bilden finns fem ledande gåvor som har sin motsvarighet i handens fem fingrar, se 1 Kor 12:15, 21:

Nya testamentet har fyra ställen som talar om andliga gåvor, se Rom 12:6-8; 1 Kor 12:8-11; 12:28-31; 1 Pet 4:10-11.]

12 Hans intention var att utrusta (iordningställa, fullända) de heliga (ett avskilt folk), för att de ska kunna göra tjänst och bygga upp den Smordes (Kristi) kropp (församlingen), 13 tills vi alla kommer fram till trons enighet och kunskapen (fullständig och korrekt) om Guds Son, till ett sådant mått av fullvuxen mognad att vi blir helt uppfyllda av den Smorde (Messias, Kristus). 14 Vi ska inte längre vara omogna småbarn (spädbarn, olärda) som kastas hit och dit av vågorna och blir missledda av varje vindkast i läran genom sluga människors spel som planerar (organiserar) olika sätt att sprida villfarelse. 15 I stället, tala alltid sanning i osjälvisk, utgivande kärlek, låt oss i allt växa upp i honom som är huvudet, den Smorde (Messias, Kristus). 16 På grund av honom (under hans översikt) växer och hålls hela kroppen (församlingen) kontinuerligt samman i kärlek, genom det stöd varje led ger, när varje kroppsdel utför den uppgift som den blivit tilldelad.

17  [Från att ha uppmanat sina trossyskon att vandra värdigt sin kallelse, varnar nu Paulus dem att ta efter världen. Verserna 17-19 är ursprungligen en enda mening i grekiskan.]

Detta säger jag därför och vittnar om (bekräftar) i Herren [Paulus återkopplar till vers 1 och fortsätter med en allvarlig uppmaning]: Ni ska inte längre vandra (leva) som hedningarna vandrar (lever sina liv). Deras sinne är tomhet [fåfängliga tankar uttömda på mening]. 18 Deras förstånd är förmörkat. De är främmande för [det andliga] livet i Gud på grund av den okunnighet (ovilja) som finns i dem genom deras hjärtas hårdhet (förhärdelse, envishet, andliga blindhet). 19 Utan skam (i ett tillstånd av apati och okänslighet) har de överlämnat sig själva [som ett byte] till lössläppthet (ohämmad sensualitet, otyglad moral) för allt slags utövande av orenhet i åtrå (girighet, själviskhet, begär) [allt som deras förmörkade sinnen kräver och är i konstant behov av]. 20 Men detta var inte vad ni lärde er (förstod) om den Smorde (Messias, Kristus). 21 Om ni verkligen hade lyssnat till honom och blivit undervisade i honom, precis som den sanning som är (finns) i Jesus [att sanningen bor och är personifierad i honom]:

22 då skulle ni en gång för alla lagt bort er gamla natur (lämnat ert tidigare sätt att leva) – som blir mer och mer korrupt genom dess förföriska (lögnaktiga) lockelser (bedrägliga begär), 23 och istället förnyas till ert sinnes ande [genom den Helige Andes hjälp, se Jud 1:19],

24 och en gång för alla iklätt er den nya människan, som är skapad enligt Gud (till Guds avbild) i sanningens [Jesus är sanningen, se vers 21 och Joh 14:6] rättfärdighet och helighet [gentemot människor och inför Gud].

[Vid frälsningen läggs den gamla människan bort och den nya ikläds en gång för alla. Däremot är den inre människans förnyelse något som ständigt pågår, då den troende påverkas både av köttet och Anden, se Gal 5:17. Den gamla människan levde efter köttet men den nya lever efter Anden.]

25 Lägg därför bort all lögn (falskhet) en gång för alla,

[Paulus uppmanar de troende att vara ärliga och sanna med varandra i sitt tal. Men det räcker inte, de troende måste också vara ärliga med sina känslor. Att lägga locket på och inte prata om problem löser ingenting. Gud har gett människan känslor och vi uppmanas att känna glädje, sorg och vrede. Det går inte att älska det goda och rättfärdighet utan att också hata det onda och orättfärdighet. Nu följer ett bud att faktiskt visa sina känslor.]

26 Var vred (arg), men synda inte (gå inte emot Guds bud, missa inte målet). Låt aldrig solen gå ner över er förbittring (irritation, ilska) [så att frön av bitterhet sås in], 27 ge inte [ett sådant] utrymme (rum, tillfälle) för djävulen.

[Paulus citerar från Ps 4:5: ”Bli vred, synda inte, tänk efter i era hjärtan på er bädd och var stilla. Selah.” Det avslutande hebreiska ordet ”Selah” beskriver troligtvis en paus, och i så fall illustreras på ett praktiskt sätt eftertanke och reflektion. Paulus skriver om den sista delen med lite andra ord, men med samma betydelse.

Det finns tre ord för vrede i grekiskan, och alla finns representerade i detta kapitel:

Att ordet ”utrymme” används i vers 27 associerar också till inledningen av Psalm 4: ”När jag är trängd ger du mig rum”, se Ps 4:1. Att låta vreden ta överhanden och hämnas är att ge djävulen utrymme, i stället för att lämna rum för Guds straff, se Rom 12:19.]

28 Den som stjäl ska sluta stjäla, i stället arbeta på ett ärligt sätt med sina egna händer, så att han kan ge åt dem som lider nöd.

[Den som stjäl uppmanas att i stället arbeta. Paulus betonar att arbetet ska vara ärligt, vilket indikerar att ohederliga affärer och svindleri också är stöld. Det räcker alltså inte att bara sluta med ett dåligt beteende. I stället för att drivas av själviskhet, där man vill ta från andra, blir motivationen att kunna ge till andra. Samma princip gäller även våra ord som är nästa punkt.]

29 Låt inte ofruktbart (smutsat, ruttet) tal komma ut genom er mun, utan bara sådant som är gott och hjälper till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör det. 30 Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill (blivit försäkrad med) för återlösningens dag [med en slutgiltig befrielse genom Jesus från ondska och syndens konsekvenser]. 31 Låt all

bitterhet (hat, bitter rot som leder till bitter frukt)

och häftighet (hett temperament, upprörda känslor)

och vrede (dåligt humör)

och klagan (gnäll, dispyter)

och nedvärderande tal (smädande, hårt föraktfullt tal)

[Denna lista med fem synder har ”och” mellan varje punkt, detta visar hur varje punkt är lika allvarlig.]

32 Var i stället:

vänliga (hjälpsamma, goda) mot varandra,

ömsinta (förstående, medkännande) och

förlåt alltid (var generösa i er attityd, visa alltid nåd mot) varandra,

förlät (visade er nåd, var generös mot) er.

[Paulus nämner två egenskaper och har inte ”och” mellan dessa i grundtexten. Detta skrivsätt visar troligen att han egentligen skulle kunnat fortsätta med fler beskrivande ord, men att själva slutsatsen utifrån dessa egenskaper utgör tyngdpunkten – att förlåta och agera på samma sätt som Jesus. Här används inte det vanliga ordet för förlåt ”aphiemi” som har betydelsen att ”släppa något”, se Matt 6:12-15, utan ”charizomai” som har innebörden av att generöst unna varandra frihet och favör på samma sätt som Gud har gett oss friheten och nåden i den Smorde.]