Chapter 42

Men n�r Jakob f�rnam att s�d fanns i Egypten, sade han till sina s�ner: �Varf�r st�n I s� r�dl�sa?�

Och han sade vidare: �Se, jag har h�rt att i Egypten finnes s�d; faren ditned och k�pen d�rifr�n s�d �t oss, f�r att vi m� leva och icke d�.�

D� foro tio av Josefs br�der ned f�r att k�pa s�d i Egypten.

Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob s�nd �stad med sina br�der, ty han fruktade att n�gon olycka kunde h�nda honom.

S� kommo d�, bland de andra, ocks� Israels s�ner f�r att k�pa s�d; ty hungersn�d r�dde i Kanaans land.

Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som s�lde s�d �t allt folket i landet. D� nu Josefs br�der kommo dit, f�llo de ned till jorden p� sitt ansikte inf�r honom.

N�r d� Josef fick se sina br�der, k�nde han igen dem; men han st�llde sig fr�mmande mot dem och tilltalade dem h�rt och fr�gade dem: �Varifr�n kommen I?� De svarade: �Fr�n Kanaans land, f�r att k�pa s�d till f�da �t oss.�

Och fast�n Josef k�nde igen sina br�der, k�nde de icke igen honom.

Men Josef t�nkte p� de dr�mmar som han hade dr�mt om dem. Och han sade till dem: �I �ren spejare, I haven kommit f�r att se efter, var landet �r utan skydd.�

De svarade honom: �Nej, herre, dina tj�nare hava kommit f�r att k�pa s�d till f�da �t sig.

Vi �ro alla s�ner till en och samma man; vi �ro redliga m�n, dina tj�nare �ro inga spejare.�

Men han sade till dem: �Jo, I haven kommit f�r att se efter, var landet �r utan skydd.�

De svarade: �Vi, dina tj�nare, �ro tolv br�der, s�ner till en och samma man i Kanaans land; men den yngste �r nu hemma hos v�r fader, och en �r icke mer till.�

Josef sade till dem: �Det �r s�som jag sade eder: I �ren spejare.

Och p� detta s�tt vill jag pr�va eder: s� sant Farao lever, I skolen icke slippa h�rifr�n, med mindre eder yngste broder kommer hit.

En av eder m� fara och h�mta hit eder broder. Men I andra skolen stanna s�som f�ngar, f�r att jag s� m� pr�va om I haven talat sanning. Ty om s� icke �r, d� �ren I spejare, s� sant Farao lever.�

D�refter l�t han h�lla dem allasammans i f�ngelse under tre dagar.

Men p� tredje dagen sade Josef till dem: �Om I viljen leva, s� g�ren p� detta s�tt, ty jag fruktar Gud:

�ren I redliga m�n, s� m� en av eder, I br�der, stanna s�som f�nge i huset d�r I haven suttit f�ngslade; men I andra m�n fara eder v�g, och f�ra hem med eder den s�d som I haven k�pt till hj�lp mot hungersn�den hemma hos eder.

F�ren sedan eder yngste broder hit till mig; om s� edra ord visa sig vara sanna, skolen I slippa att d�.� Och de m�ste g�ra s�.

Men de sade till varandra: �F�rvisso hava vi dragit skuld �ver oss genom det som vi gjorde mot v�r broder; ty vi s�go hans sj�ls �ngest, n�r han bad oss om misskund, och vi ville dock icke lyssna till honom. D�rf�r hava vi sj�lva kommit i denna �ngest.�

Ruben svarade dem: �Sade jag icke till eder: 'F�rsynden eder icke p� gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, d�rf�r utkr�ves nu hans blod.�

Men de visste icke att Josef f�rstod detta, ty han talade med dem genom tolk.

Och han v�nde sig bort ifr�n dem och gr�t. Sedan v�nde han sig �ter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras krets och l�t f�ngsla honom inf�r deras �gon.

Och Josef bj�d att man skulle fylla deras s�ckar med s�d, och l�gga vars och ens penningar tillbaka i hans s�ck, och giva dem kost f�r resan. Och man gjorde s� med dem.

Och de lastade s�den p� sina �snor och foro d�rifr�n.

Men n�r vid ett vilost�lle en av dem �ppnade sin s�ck f�r att giva foder �t sin �sna, fick han se sina penningar ligga �verst i s�cken.

D� sade han till sina br�der: �Mina penningar hava blivit lagda hit tillbaka; se, de �ro h�r i min s�ck.� D� blevo de utom sig av h�pnad och s�go f�rskr�ckta p� varandra och sade: �Vad har Gud gjort mot oss!�

N�r de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, ber�ttade de f�r honom allt vad som hade h�nt dem och sade:

�Mannen som var herre d�r i landet tilltalade oss h�rt och behandlade oss s�som om vi ville bespeja landet.

Men vi sade till honom: 'Vi �ro redliga m�n och inga spejare;

vi �ro tolv br�der, samma faders s�ner; en �r icke mer till, och den yngste �r nu hemma hos v�r fader i Kanaans land.'

Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'D�rav skall jag veta att I �ren redliga m�n: l�mnen kvar hos mig en av eder, I br�der; tagen s� vad I haven k�pt till hj�lp mot hungersn�den hemma hos eder, och faren eder v�g.

Sedan m�n I f�ra eder yngste broder hit till mig, s� kan jag veta att I icke �ren spejare, utan redliga m�n. D� skall jag giva eder broder tillbaka �t eder, och I skolen fritt f� draga omkring i landet.

N�r de sedan t�mde sina s�ckar, fann var och en sin penningpung i sin s�ck. Och d� de och deras fader fingo se penningpungarna, blevo de f�rskr�ckta.

Och Jakob, deras fader, sade till dem: �I g�ren mig barnl�s; Josef �r borta, Simeon �r borta, Benjamin viljen I ock taga ifr�n mig; �ver mig kommer allt detta.�

D� svarade Ruben sin fader och sade: �Mina b�da s�ner m� du d�da, om jag icke f�r honom �ter till dig. Anf�rtro honom �t mig, jag skall f�ra honom tillbaka till dig.�

Men han svarade: �Min son f�r icke fara ditned med eder. Hans broder �r ju d�d, och han �r allena kvar; om nu n�gon olycka h�nde honom p� den resa I viljen f�retaga, s� skullen I bringa mina gr� h�r med sorg ned i d�dsriket.�