Chapter 11

Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN. Ty n�r HERREN h�rde det, uppt�ndes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna ibland dem och f�rt�rde de som voro ytterst i l�gret.

D� ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och s� stannade elden av.

Och detta st�lle fick namnet Tabeera, d�rf�r att HERRENS eld hade brunnit ibland dem.

Och den blandade folkhop som �tf�ljde dem greps av lystnad; Israels barn sj�lva begynte d� ock �ter att gr�ta och sade: �Ack om vi hade k�tt att �ta!

Vi komma ih�g fisken som vi �t i Egypten f�r intet, s� ock gurkorna, melonerna, purjol�ken, r�dl�ken och vitl�ken.

Men nu f�rsm�kta v�ra sj�lar, ty h�r finnes alls intet; vi f� intet annat se �n manna.

Men mannat liknade korianderfr� och hade samma utseende som bdelliumharts.

Folket gick omkring och samlade s�dant, och malde det d�refter p� handkvarn eller st�tte s�nder det i mortel, och kokte det sedan i gryta och bakade kakor d�rav; och det smakade s�som fint bakverk med olja.

N�r daggen om natten f�ll �ver l�gret, f�ll ock mannat d�r.

Och Mose h�rde huru folket i sina s�rskilda sl�kter gr�t, var och en vid ing�ngen till sitt t�lt; och HERRENS vrede uppt�ndes storligen, och Mose sj�lv blev misslynt.

Och Mose sade till HERREN: �Varf�r har du gjort s� illa mot din tj�nare, och varf�r har jag s� litet funnit n�d f�r dina �gon, att du har lagt p� mig b�rdan av hela detta folk?

�r d� jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du s�ger till mig att jag skall b�ra det i min famn, s�som spenabarnet b�res av sin v�rdare, in i det land som du med ed har lovat �t deras f�der?

Varifr�n skall jag f� k�tt att giva �t hela detta folk? De gr�ta ju och v�nda sig mot mig och s�ga: 'Giv oss k�tt, s� att vi f� �ta.'

Jag f�rm�r icke ensam b�ra hela detta folk, ty det bliver mig f�r tungt.

Vill du s� handla mot mig, s� dr�p mig hellre med ens, om jag har funnit n�d f�r dina �gon, och l�t mig slippa detta el�nde.�

D� sade HERREN till Mose: �Samla ihop �t mig sjuttio m�n av de �ldste i Israel, dem som du vet h�ra till de �ldste i folket och till dess tillsyningsm�n; och f�r dessa fram till uppenbarelset�ltet och l�t dem st�lla sig d�r hos dig.

D�r vill jag d� stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av den ande som �r �ver dig och l�ta komma �ver dem; sedan skola de bist� dig med att b�ra p� b�rdan av folket, s� att du slipper b�ra den ensam.

Och till folket skall du s�ga: Helgen eder till i morgon, s� skolen I f� k�tt att �ta, eftersom I haven gr�tit inf�r HERREN och sagt: 'Ack om vi hade k�tt att �ta! I Egypten var oss gott att vara!' S� skall nu HERREN giva eder k�tt att �ta.

Icke allenast en dag eller tv� dagar skolen I f� �ta det, icke allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar,

utan en hel m�nads tid, till dess att det g�r ut genom n�san p� eder och bliver eder v�mjeligt; detta d�rf�r att I haven f�rkastat HERREN, som �r mitt ibland eder, och haven gr�tit inf�r hans ansikte och sagt: 'Varf�r drogo vi d� ut ur Egypten?'�

Mose sade: �Av sex hundra tusen man till fots utg�res det folk som jag har omkring mig, och dock s�ger du: 'K�tt vill jag giva dem, s� att de hava att �ta en m�nads tid!'

Finnas d� f�r och f�kreatur att slakta �t dem i s�dan m�ngd att det r�cker till f�r dem? Eller skall man samla ihop alla havets fiskar �t dem, s� att det r�cker till f�r dem?�

HERREN svarade Mose: ��r d� HERRENS arm f�r kort? Du skall nu f� se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.�

Och Mose gick ut och f�rkunnade f�r folket vad HERREN hade sagt. Sedan samlade han ihop sjuttio m�n av de �ldste i folket och l�t dem st�lla sig runt omkring t�ltet.

D� steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av den ande som var �ver honom och l�t komma �ver de sjuttio �ldste. D� nu anden f�ll p� dem, begynte de profetera, vilket de sedan icke mer gjorde.

Och tv� m�n hade stannat kvar i l�gret; den ene hette Eldad och den andre Medad. Ocks� p� dem f�ll anden, ty de voro bland de uppskrivna, men hade likv�l icke g�tt ut till t�ltet; och de profeterade i l�gret.

D� skyndade en ung man bort och ber�ttade detta f�r Mose och sade: �Eldad och Medad profetera i l�gret.�

Josua, Nuns son, som hade varit Moses tj�nare allt ifr�n sin ungdom, tog d� till orda och sade: �Mose, min herre, f�rbjud dem det.�

Men Mose sade till honom: �Skall du s� nit�lska f�r mig? Ack att fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, d�rigenom att HERREN l�te sin Ande komma �ver dem!�

Sedan gick Mose tillbaka till l�gret med de �ldste i Israel.

Och en stormvind for ut ifr�n HERREN, och den f�rde med sig vaktlar fr�n havet och drev dem �ver l�gret, en dagsresa vitt p� vardera sidan, runt omkring l�gret, och vid pass tv� alnar h�gt �ver marken.

D� stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten och hela den f�ljande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta n�gon samlade var tio homer. Och de bredde ut dem runt omkring l�gret.

Men under det att de �nnu hade k�ttet mellan t�nderna, innan det var f�rt�rt, uppt�ndes HERRENS vrede mot folket, och HERREN anst�llde ett mycket stort nederlag bland folket.

Och detta st�lle fick namnet Kibrot-Hattaava, ty d�r begrov man dem av folket, som hade gripits av lystnad.

Fr�n Kibrot-Hattaava br�t folket upp och t�gade till Haserot; och i Haserot stannade de.