Chapter 14

D� begynte hela menigheten ropa och skria, och folket gr�t den natten.

Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: �O att vi hade f�tt d� i Egyptens land, eller att vi hade f�tt d� h�r i �knen!

Varf�r vill d� HERREN f�ra oss in i detta andra land, d�r vi m�ste falla f�r sv�rd, och d�r v�ra hustrur och barn skola bliva fiendens byte? Det vore f�rvisso b�ttre f�r oss att v�nda tillbaka till Egypten.�

Och de sade till varandra: �L�t oss v�lja en anf�rare och v�nda tillbaka till Egypten.�

D� f�llo Mose och Aron ned p� sina ansikten inf�r Israels barns hela f�rsamlade menighet.

Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland dem som hade bespejat landet, revo s�nder sina kl�der

och sade till Israels barns hela menighet: �Det land som vi hava genomvandrat och bespejat �r ett �verm�ttan gott land.

Om HERREN har behag till oss, s� skall han f�ra oss in i det landet och giva det �t oss -- ett land som flyter av mj�lk och honung.

Allenast m�n I icke s�tta eder upp mot HERREN; och f�r folket i landet m�n I icke frukta, ty de skola bliva s�som en munsbit f�r oss. Deras besk�rm har vikit ifr�n dem, men med oss �r HERREN; frukten icke f�r dem.�

Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. D� visade sig HERRENS h�rlighet i uppenbarelset�ltet f�r alla Israels barn.

Och HERREN sade till Mose: �Huru l�nge skall detta folk f�rakta mig, och huru l�nge skola de framh�rda i att icke vilja tro p� mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?

Jag skall sl� dem med pest och f�rg�ra dem, men dig vill jag g�ra till ett folk, st�rre och m�ktigare �n detta.�

Mose sade till HERREN: �Egyptierna hava ju f�rnummit att du med din kraft har f�rt detta folk ut ifr�n dem hitupp,

och de hava omtalat det f�r inbyggarna h�r i landet, s� att de hava f�tt h�ra att du �r HERREN mitt ibland detta folk, att du, HERRE, visar dig f�r dem ansikte mot ansikte, att din molnsky st�r �ver dem, och att du g�r framf�r dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten.

Om du nu d�dade detta folk, alla tillsammans, d� skulle hedningarna, som finge h�ra detta ber�ttas om dig, s�ga s�:

'D�rf�r att HERREN icke f�rm�dde f�ra detta folk in i det land som han med ed hade lovat �t dem, d�rf�r har han slaktat dem i �knen.'

Nej, m� nu Herrens kraft bevisa sig stor, s�som du har talat och sagt:

'HERREN �r l�ngmodig och stor i mildhet, han f�rl�ter missg�rning och �vertr�delse, fast�n han icke l�ter n�gon bliva ostraffad, utan hems�ker f�dernas missg�rning p� barn och efterkommande i tredje och fj�rde led.'

S� tillgiv nu detta folk dess missg�rning, enligt din stora n�d, s�som du har l�tit din f�rl�telse f�lja detta folk allt ifr�n Egypten och �nda hit.�

D� sade HERREN: �Jag vill tillgiva dem efter din b�n.

Men s� sant jag lever, och s� sant hela jorden skall bliva full av HERRENS h�rlighet:

av alla de m�n som hava sett min h�rlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i �knen, och som dock nu tio g�nger hava frestat mig och icke velat h�ra min r�st,

av dem skall ingen f� se det land som jag med ed har lovat �t deras f�der; ingen av dem som hava f�raktat mig skall f� se det.

Men eftersom i min tj�nare Kaleb �r en annan ande, s� att han i allt har efterf�ljt mig, d�rf�r vill jag l�ta honom komma in i det land d�r han nu har varit, och hans avkomlingar skola besitta det.

Men d� nu amalekiterna och kanan�erna bo i dalbygden, s� v�nden eder i morgon �t annat h�ll bryten upp och tagen v�gen mot �knen, �t R�da havet till.�

Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

�Huru l�nge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot mig? Ty jag har h�rt huru Israels barn knorra mot mig.

S�g nu till dem: 'S� sant jag lever, s�ger HERREN, jag skall g�ra med eder s�som I sj�lva haven sagt inf�r mig.

H�r i �knen skola edra d�da kroppar bliva liggande; s� skall det g� eder alla, s� m�nga I �ren som haren blivit inm�nstrade, alla som �ro tjugu �r gamla eller d�rut�ver, eftersom I haven knorrat mot mig.

Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen f�rutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte? dem skall jag l�ta komma ditin, och de skola l�ra k�nna det land som I haven f�raktat.

I sj�lva d�remot -- edra d�da kroppar skola bliva liggande h�r i �knen.

Och edra barn skola draga omkring s�som herdar i �knen i fyrtio �r, och skola b�ra p� b�rdan av eder trol�sa avf�llighet, till dess att edra d�da kroppar hava f�rg�tts i �knen.

S�som I under fyrtio dagar haven bespejat landet, s� skolen I under fyrtio �r -- ett �r f�r var dag -- komma att b�ra p� edra missg�rningar; I skolen d� f�rnimma vad det �r att jag tager min hand ifr�n eder.'

Jag, HERREN, talar; jag skall f�rvisso g�ra s� med hela denna onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; h�r i �knen skola de f�rg�s, h�r skola de d�.�

Och de m�n som Mose hade s�nt �stad f�r att bespeja landet, och som vid sin �terkomst hade f�rlett hela menigheten att knorra mot honom, d�rigenom att de talade illa om landet,

dessa m�n som hade talat illa om landet tr�ffades nu av d�den genom en hems�kelse, inf�r HERRENS ansikte.

Av de m�n som hade g�tt �stad f�r att bespeja landet blevo dock Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.

Och Mose talade detta till alla Israels barn. D� blev folket mycket sorgset.

Och de stodo upp bittida f�ljande morgon f�r att draga �stad upp mot den �vre bergsbygden; och de sade: �Se, h�r �ro vi; vi vilja nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava syndat.�

Men Mose sade: �Varf�r viljen I s� �vertr�da HERRENS befallning? Det kan ju icke lyckas v�l.

HERREN �r icke med bland eder; dragen d�rf�r icke ditupp, p� det att I icke m�n bliva slagna av edra fiender.

Ty amalekiterna och kanan�erna skola d�r m�ta eder, och I skolen falla f�r sv�rd; I haven ju v�nt eder bort ifr�n HERREN, och HERREN skall d�rf�r icke vara med eder.�

Likv�l drogo de i sitt �vermod upp mot den �vre bergsbygden; men HERRENS f�rbundsark och Mose l�mnade icke l�gret.

D� kommo amalekiterna och kanan�erna, som bodde d�r i bergsbygden, ned och slogo dem och f�rskingrade dem och drevo dem �nda till Horma.