Chapter 2

Sedan v�nde vi oss �t annat h�ll, vi br�to upp och togo v�gen mot �knen, �t R�da havet till, s�som Herren hade tillsagt mig, och vi h�llo en l�ng tid p� med att t�ga omkring Seirs bergsbygd.

Och HERREN talade till mig och sade:

�L�nge nog haven I h�llit p� med att t�ga omkring denna bergsbygd; v�nden eder nu mot norr.

Och bjud folket och s�g: I kommen nu att draga fram genom det omr�de som tillh�r edra br�der, Esaus barn, vilka bo i Seir; men fast�n de skola frukta f�r eder, m�n I taga eder v�l till vara.

I skolen icke inl�ta eder i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva eder ens s� mycket som en fotsbredd, eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning �t Esau.

Mat att �ta skolen I k�pa av dem f�r penningar; vatten att dricka skolen I ock k�pa av dem f�r penningar.

HERREN, din Gud, har ju v�lsignat dig i alla dina h�nders verk; han har l�tit sig v�rda om din vandring i denna stora �ken; nu i fyrtio �r har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har fattats dig.

S� drog vi d� �stad bort ifr�n v�ra br�der, Esaus barn, som bodde i Seir, och l�mnade Hedmarksv�gen och Elat och Esjon-Geber. Vi v�nde oss nu �t annat h�ll och drogo fram p� v�gen till Moabs �ken.

Och Herren sade till mig: �Du skall icke angripa Moab eller inl�ta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva dig n�got till besittning, eftersom jag redan har givit Ar �t Lots barn till besittning.

(Em�erna bodde d�r fordom, ett stort och talrikt och resligt folk, s�dant som anakiterna.

Och likasom anakiterna r�knas ocks� de f�r rafa�er; men moabiterna kalla dem em�er.

I Seir bodde d�remot fordom hor�erna, men Esaus barn f�rdrevo dem f�r sig och f�rgjorde dem och bosatte sig p� det land som Herren hade givit dem till besittning.)

St�n nu upp och g�n �ver b�cken Sered.� S� gingo vi d� �ver b�cken Sered.

Och den tid som �tgick f�r v�r vandring fr�n Kades-Barnea, till dess vi gingo �ver b�cken Sered. var trettio�tta �r, och under denna tid f�rgicks hela den sl�ktet, alla stridbara m�n i l�gret, s�som Herren hade svurit att det skulle g� dem.

Ja, Herrens hand drabbade dem, och han s�nde f�r�delse i l�gret bland dem och ryckte dem bort d�rur, s� att de f�rgingos.

D� nu alla stridbara m�n i folket hade d�tt ut,

talade HERREN till mig och sade:

�Du drager nu �ver Moabs gr�ns, genom Ar,

och skall s� komma i n�rheten av Ammons barn; men du m� icke angripa dessa, ej heller inl�ta dig i strid med dem, ty av Ammons barns land skall jag icke giva dig n�got till besittning, eftersom jag redan har givit det �t Lots barn till besittning.

(S�som ett rafa�ernas land r�knas ocks� detta; rafa�er bodde fordom d�r; men ammoniterna kalla dem samsummiter.

De voro ett stort och talrikt och resligt folk, s�dant som anakiterna. Men Herren f�rgjorde dessa f�r dem; de f�rdrevo dem och bosatte sig i deras land.

P� samma s�tt hade han gjort f�r Esaus barn, som bo i Seir, i det han f�r dem f�rgjorde hor�erna; de f�rdrevo dem och bosatte sig i deras land, d�r de bo �nnu i dag.

Likas� blevo av�erna, som bodde i byar �nda fram till Gasa, f�rgjorda av kaftor�erna, som drogo ut fr�n Kaftor och sedan bosatte sig i deras land.)

St�n nu upp, bryten upp och g�n �ver b�cken Arnon. Se, jag har givit Sihon, konungen i Hesbon, amor�en, och hans land i ditt v�ld. S� begynn nu att intaga det, och bekriga honom.

Redan i dag vill jag begynna att l�ta f�rskr�ckelse och fruktan f�r dig komma �ver alla folk under himmelen, s� att de skola darra och b�va f�r dig, n�r de h�ra ber�ttas om dig.�

Och jag skickade s�ndebud fr�n Kedemots �ken till Sihon, konungen i Hesbon, med fridsam h�lsning och l�t s�ga:

�L�t mig t�ga genom ditt land. Raka v�gen skall g�, utan att vika av vare sig till h�ger eller till v�nster.

Mat att �ta m� du l�ta mig k�pa f�r penningar; jag beg�r allenast att f� t�ga v�gen fram h�rigenom

-- detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare, och av moabiterna, Ars inbyggare -- s� att jag kan g� �ver Jordan in i det land som HERREN, v�r Gud, vill giva oss.�

Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke l�ta oss t�ga genom sitt land, ty HERREN, din Gud, f�rh�rdade hans sinne och f�rstockade hans hj�rta, f�r att han skulle giva honom i din hand, s�som ock nu har skett.

Och Herren sade till mig: �Se, jag begynner nu att giva Sihon och hans land i ditt v�ld. Begynn allts� du nu att intaga det, s� att du f�r hans land till besittning.�

Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till Jahas.

Men HERREN, v�r Gud, gav honom i v�rt v�ld, och vi slogo honom j�mte hans s�ner och allt hans folk.

Och vi intogo d� alla hans st�der och g�vo hela den manliga stadsbefolkningen till spillo, s� ock kvinnor och barn; vi l�to ingen slippa undan.

Allenast boskapen togo vi s�som byte, j�mte rovet fr�n de st�der vi intogo.

Fr�n Aroer, vid b�cken Arnons strand, och fr�n staden i dalen �nda till Gilead fanns ingen stad vars murar voro f�r h�ga f�r oss; allasammans gav HERREN, v�r Gud, i v�rt v�ld.

Men Ammons barns land l�t du vara, hela landstr�ckan utefter b�cken Jabbok, och st�derna i bergsbygden, och allt �vrigt varom HERREN, v�r Gud, hade s� bjudit.