Chapter 2

Och HERRENS �ngel kom fr�n Gilgal upp till Bokim. Och han sade: �Jag f�rde eder upp ur Egypten och l�t eder komma in i det land som jag med ed hade lovat �t edra f�der; och jag sade: 'Jag skall icke bryta mitt f�rbund med eder till evig tid.

I �ter skolen icke sluta f�rbund med detta lands inbyggare; I skolen bryta ned deras altaren.' Men I haven icke velat h�ra min r�st. Vad haven I gjort! --

D�rf�r s�ger jag nu ock: 'Jag vill icke f�rjaga dem f�r eder, utan de skola tr�nga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva eder till en snara.'�

N�r HERRENS �ngel hade talat dessa ord till alla Israels barn, brast folket ut i gr�t.

Och de g�vo den platsen namnet Bokim; och de offrade d�r �t HERREN.

Sedan Josua hade l�tit folket g�, drogo Israels barn �stad var och en till sin arvedel, f�r att taga landet i besittning.

Och folket tj�nade HERREN, s� l�nge Josua levde, och s� l�nge de �ldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett alla de stora g�rningar HERREN hade gjort f�r Israel.

Men HERRENS tj�nare Josua, Nuns son, dog, n�r han var ett hundra tio �r gammal.

Och man begrov honom p� hans arvedels omr�de i Timna-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.

N�r sedan ocks� hela det sl�ktet hade blivit samlat till sina f�der, kom ett annat sl�kte upp efter dem, ett som icke visste av HERREN eller de g�rningar som han hade gjort f�r Israel.

D� gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS �gon och tj�nade Baalerna.

De �verg�vo HERREN, sina f�ders Gud, som hade f�rt dem ut ur Egyptens land, och f�ljde efter andra gudar, de folks gudar, som bodde omkring dem, och dessa tillb�do de; d�rmed f�rt�rnade de HERREN.

Ty n�r de �verg�vo HERREN och tj�nade Baal och Astarterna,

uppt�ndes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han s�lde dem i deras fienders hand d�r runt omkring, s� att de icke mer kunde st� emot sina fiender.

Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, s� att de kommo i olycka, s�som HERREN hade hotat, och s�som HERREN hade svurit att det skulle g� dem, och de kommo i stor n�d.

D� l�t HERREN domare uppst�, som fr�lste dem ur deras plundrares hand.

Men de h�rde icke heller p� sina domare, utan lupo i trol�s avf�llighet efter andra gudar och tillb�do dem; de veko med hast av ifr�n den v�g som deras f�der hade vandrat, i lydnad f�r HERRENS bud, och gjorde icke s�som de.

N�r HERREN allts� l�t n�gon domare uppst� bland dem, var han med domaren och fr�lste dem ur deras fienders hand, s� l�nge domaren levde; ty d� de j�mrade sig �ver sina f�rtryckare och pl�gare, f�rbarmade sig HERREN.

Men n�r domaren dog, v�nde de tillbaka och togo sig till vad f�rd�rvligt var, �nnu mer �n deras f�der, s� att de f�ljde efter andra gudar och tj�nade och tillb�do dem; de avstodo icke fr�n sina g�rningar och sin h�rdnackenhet.

D�rf�r uppt�ndes HERRENS vrede mot Israel, s� att han sade: �Eftersom detta folk har �vertr�tt det f�rbund som jag stadgade f�r deras f�der, och icke har velat h�ra min r�st,

d�rf�r skall icke heller jag h�danefter f�rdriva f�r dem en enda man av de folk som Josua l�mnade efter sig, n�r han dog;

ty jag skall med dem s�tta Israel p� prov, om de vilja h�lla HERRENS v�g och vandra d�rp�, s�som deras f�der hava h�llit den, eller om de icke vilja det.�

Allts� l�t HERREN dessa folk bliva kvar och f�rdrev dem icke med hast; han gav dem icke i Josuas hand.