Chapter 26

Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: �David h�ller sig nu g�md p� Hakilah�jden, gent emot �demarken.�

D� br�t Saul upp och drog ned till �knen Sif med tre tusen m�n utvalda ur Israel, f�r att s�ka efter David i �knen Sif.

Och Saul l�grade sig p� Hakilah�jden, som ligger gent emot �demarken, vid v�gen. Men David uppeh�ll sig d� i �knen. Och n�r David f�rnam att Saul hade kommit efter honom in i �knen,

s�nde han ut spejare och fick s� full visshet om att Saul hade kommit.

D� br�t David upp och begav sig till det st�lle d�r Saul hade l�grat sig; och David s�g platsen d�r Saul l�g med sin h�rh�vitsman Abner, Ners son. Saul l�g n�mligen i vagnborgen, och folket var l�grat runt

Och David tog till orda och sade I till hetiten Ahimelek och till Abisai, Serujas son, Joabs broder: �Vem vill g� med mig ned till Saul i l�gret?� D� svarade Abisai: �Jag vill g� med dig ditned.�

S� kommo d� David och Abisai om natten till folket d�r, och s�go Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedst�tt i jorden invid huvudg�rden; och Abner och folket l�go runt omkring honom.

D� sade Abisai till David: �Gud har i dag �verl�mnat din fiende i din hand; s� l�t mig nu f� spetsa honom fast i jorden med spjutet; det skall ske genom en enda st�t, jag skall icke beh�va giva honom mer �n den.�

Men David svarade Abisai: �Du f�r icke f�rg�ra honom; ty vem har utr�ckt sin hand mot HERRENS smorde och f�rblivit ostraffad?�

Och David sade ytterligare: �S� sant HERREN lever, HERREN m� sj�lv sl� honom, eller ock m� hans d�dsdag komma i vanlig ordning, eller m� han draga ut i strid och s� f� sin bane;

men HERREN l�te det vara fj�rran ifr�n mig att jag skulle utr�cka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likv�l spjutet som st�r vid hans huvudg�rd och vattenkruset; och l�t oss sedan g� v�r v�g.

Och David tog spjutet och vattenkruset fr�n Sauls huvudg�rd, och sedan gingo de sin v�g. Men ingen s�g eller m�rkte det eller ens vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade l�tit en tung s�mn falla �ver dem.

Sedan, n�r David hade kommit �ver p� andra sidan, st�llde han sig p� toppen av berget, l�ngt ifr�n s� att avst�ndet var stort mellan dem.

Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: �Vill du icke svara, Abner?� Abner svarade och sade: �Vem �r du som s� ropar till konungen?�

David sade till Abner: �Du �r ju en man som icke har sin like i Israel. Varf�r har du d� icke vakat �ver din herre, konungen? En av folket har ju kommit in f�r att f�rg�ra konungen, din herre.

Vad du har gjort �r icke v�l gjort. S� sant HERREN lever, I haden f�rtj�nat att d�, d�rf�r att I icke haven vakat �ver eder herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var �ro konungens spjut och vattenkruset som stodo vid hans huvudg�rd?�

D� k�nde Saul igen Davids r�st och sade: �Det �r ju din r�st, min son David.� David svarade: �Ja, min herre konung.�

Och han sade ytterligare: �Varf�r jagar min herre s� efter sin tj�nare? Vad har jag d� gjort, och vad f�r ont �r i min hand?

M� nu min herre konungen h�ra sin tj�nares ord: Om det �r HERREN som har uppeggat dig emot mig, s� l�t honom f� k�nna lukten av en offerg�va; men om det �r m�nniskor, s� vare de f�rbannade inf�r HERREN, d�rf�r att de nu hava drivit mig bort, s� att jag icke f�r uppeh�lla mig i HERRENS arvedel. De s�ga ju: 'G� bort och tj�na andra gudar.'

Och m� nu icke mitt blod falla p� jorden fj�rran ifr�n HERRENS ansikte, d� Israels konung har dragit ut f�r att s�ka efter en enda liten loppa, s�som man jagar rapph�ns p� bergen.�

D� sade Saul: �Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty jag vill icke mer g�ra dig n�got ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrt aktat i dina �gon. Se, ja har handlat i mycket stor d�rskap och f�rvillelse.�

David svarade och sade: �Se h�r �r spjutet, o konung; l�t nu en av dina m�n komma hit�ver och h�mta det.

Och HERREN skall vederg�lla var och en f�r hans r�ttf�rdighet och trofasthet. HERREN gav dig ju dag i min hand, men jag ville icke utr�cka min hand mot HERRENS smorde.

Och likasom ditt liv i dag har varit h�gt aktat i mina �gon, s� s� ock mitt liv vara h�gt aktat i HERRENS �gon, s� att han r�ddar mig ur all n�d.�

Saul sade till David: �V�lsignad vare du, min son David! Vad du f�retager dig, det skall du ock f�rm� utf�ra.� D�refter gick David sin v�g, och Saul v�nde tillbaka hem igen.