Chapter 16

N�r David hade g�tt fram�t ett litet stycke fr�n bergstoppen, d� m�tte honom Siba, Mefibosets tj�nare, med ett par lastade �snor, som buro tv� hundra br�d, ett hundra russinkakor, ett hundra fruktkakor och en vinl�gel.

D� sade konungen till Siba: �Vad vill du med detta?� Siba svarade: ��snorna skola vara f�r konungens husfolk till att rida p�, br�det och fruktkakorna skola tj�narna hava att �ta, och vinet skola de t�rstande hava att dricka i �knen.�

Konungen sade: �Men var �r din herres son?� Siba svarade konungen: �Han �r kvar i Jerusalem; ty han t�nkte: 'Nu skall Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'�

D� sade konungen till Siba: �Se, allt vad Mefiboset �ger skall vara ditt.� Siba svarade: �Jag faller ned f�r dig; l�t mig finna n�d f�r dina �gon, min herre konung.�

N�r sedan konung David hade kommit till Bahurim, d� tr�dde d�rifr�n ut en man som var besl�ktad med Sauls hus och hette Simei, Geras son; han tr�dde fram och for ut i f�rbannelser.

Och han kastade stenar p� David och p� alla konung Davids tj�nare, fast�n allt folket och alla hj�ltarna omg�vo denne, b�de till h�ger och till v�nster.

Och Simeis ord, n�r han f�rbannade honom, voro dessa: �Bort, bort, du blodsman, du og�rningsman!

HERREN l�ter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka �ver dig, du som har blivit konung i hans st�lle; HERREN giver nu konungad�met �t din son Absalom. Se, nu har du kommit i den olycka du f�rtj�nade, ty en blodsman �r du.�

D� sade Abisai, Serujas son, till konungen: �Varf�r skall den d�da hunden d�r f� f�rbanna min herre konungen? L�t mig g� dit och hugga huvudet av honom.�

Men konungen svarade: �Vad haven I med mig att g�ra, I Serujas s�ner? Om han f�rbannar, och om det �r HERREN som har bjudit honom att f�rbanna David, vem t�rs d� fr�ga: 'Varf�r g�r du s�?'

Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina tj�nare: �Min son, han som har utg�tt fr�n mitt eget liv, st�r mig ju efter livet; med huru mycket mer sk�l d� denne benjaminit! L�ten honom vara, m� han f�rbanna; ty HERREN har befallt honom det.

Kanh�nda skall HERREN se till den or�tt mig sker, s� att HERREN �ter giver mig lycka, till geng�ld f�r den f�rbannelse som i dag uttalas �ver mig.�

Och David gick med sina m�n v�gen fram, under det att Simei gick l�ngs utmed berget, j�msides med honom, och for ut i f�rbannelser och kastade stenar och grus, d�r han gick j�msides med honom.

N�r s� konungen, med allt folket som f�ljde honom, hade kommit till Ajefim, rastade han d�r.

Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels m�n, kommit till Jerusalem; han hade d� ocks� Ahitofel med sig.

N�r nu arkiten Husai, Davids v�n, kom till Absalom, ropade Husai till Absalom: �Leve konungen! Leve konungen!�

Absalom sade till Husai: ��r det s� du visar din k�rlek mot din v�n? Varf�r har du icke f�ljt med din v�n?�

Husai svarade Absalom: �Nej, den som HERREN och detta folk och alla Israels m�n hava utvalt, honom vill jag tillh�ra, och hos honom vill jag stanna.

Och dessutom, vilken b�r jag tj�na? B�r jag icke tj�na inf�r hans son? Jo, s�som jag har tj�nat inf�r din fader, s� vill jag ock g�ra det inf�r dig.�

Och Absalom sade till Ahitofel: �Given nu ett r�d om vad vi skola g�ra.�

Ahitofel sade till Absalom: �G� in till din faders bihustrur, som han har l�mnat kvar f�r att vakta huset. D� f�r hela Israel h�ra att du har gjort dig f�rhatlig f�r din fader, och s� styrkes modet hos alla dem som h�lla med dig.

D�refter slog man upp ett t�lt �t Absalom ovanp� taket, och s� gick Absalom in till sin faders bihustrur inf�r hela Israels �gon.

Den tiden g�llde n�mligen ett r�d som Ahitofel gav lika mycket som om man hade fr�gat Gud till r�ds; s� mycket g�llde vart r�d av Ahitofel b�de f�r David och f�r Absalom.