Chapter 19

Och det blev ber�ttat f�r Joab att konungen gr�t och s�rjde Absalom.

Och segern blev p� den dagen f�rbytt till sorg f�r allt folket, eftersom folket p� den dagen fick h�ra s�gas att konungen var bedr�vad f�r sin sons skull.

Och folket sm�g sig p� den dagen in i staden, s�som m�nniskor pl�ga g�ra, vilka hava van�rat sig, d�rigenom att de hava flytt under striden.

Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med h�g r�st: �Min son Absalom! Absalom, min son, min son!�

D� gick Joab in i huset till konungen och sade: �Du kommer i dag alla dina tj�nares ansikten att rodna av skam, fast�n de i dag hava r�ddat b�de ditt eget liv och dina s�ners och d�ttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.

Ty du �lskar ju dem som hata dig, och hatar dem som �lska dig. I dag har du n�mligen gjort kunnigt att dina h�vitsm�n och tj�nare �ro intet for dig, ty i dag m�rker jag, att om Absalom vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, s� skulle detta hava varit dig mer till behag.

Men st� nu upp, och g� ut och tala v�nligt med dina tj�nare; ty jag sv�r vid HERREN, att om du icke g�r det, s� skall icke en enda man stanna kvar hos dig �ver denna natt, och detta skall f�r dig bliva en st�rre olycka �n alla de olyckor som hava �verg�tt dig fr�n din ungdom �nda till nu.�

D� stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde kunnigt f�r allt folket och sade: �Konungen sitter nu i porten.� D� kom allt folket inf�r konungen. Men Israel hade flytt, var och en till sin hydda.

Och allt folket i alla Israels stammar begynte d�refter f�rebr� varandra och s�ga: �Konungen har r�ddat oss fr�n vara fienders hand och hj�lpt oss ifr�n filist�ernas hand, och nu har han m�st fly ur landet f�r Absalom.

Men Absalom, som vi hade smort till konung �ver oss, har blivit d�dad i striden. Varf�r s�gen I d� icke ett ord om att f�ra konungen tillbaka?�

Under tiden hade konung David s�nt bud till pr�sterna Sadok och Ebjatar och l�tit s�ga: �Talen s� till de �ldste i Juda: 'Varf�r skolen I vara de sista att h�mta konungen tillbaka hem? Ty vad hela Israel talar har redan kommit f�r konungen, d�r han bor.

I �ren ju mina br�der, I �ren ju mitt k�tt och ben. Varf�r skolen I d� vara de sista att h�mta konungen tillbaka?'

Och till Amasa skolen I s�ga: '�r du icke mitt k�tt och ben? Gud straffe mig nu och framgent, om du icke f�r all din tid skall bliva h�rh�vitsman hos mig i Joabs st�lle.'�

H�rigenom vann han alla Juda m�ns hj�rtan utan undantag, s� att de s�nde detta budskap till konungen: �V�nd tillbaka, du sj�lv med alla dina tj�nare.�

D� v�nde konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade kommit till Gilgal f�r att m�ta konungen och f�ra konungen �ver Jordan.

Ocks� Simei, Geras son, benjaminiten, som var fr�n Bahurim, skyndade sig och drog ned med Juda m�n for att m�ta konung David.

Och med honom f�ljde tusen man fr�n Benjamin, �vensom Siba, vilken hade varit tj�nare i Sauls hus, j�mte hans femton s�ner och tjugu tj�nare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan f�re konungen.

Och f�rjan gick �ver f�r att �verf�ra konungens familj, och f�r att anv�ndas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son, f�ll ned inf�r konungen, n�r han skulle fara �ver Jordan,

och sade till konungen: �M� min herre icke tillr�kna mig min missg�rning, och icke t�nka p� huru illa din tj�nare gjorde p� den dag d� min herre konungen drog ut fr�n Jerusalem; m� konungen icke akta d�rp�.

Ty din tj�nare inser att jag d� f�rsyndade mig; d�rf�r har jag nu i dag f�rst av hela Josefs hus kommit hitned f�r att m�ta min herre konungen.

D� tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: �Skulle icke Simei d�das f�r detta? Han har ju f�rbannat HERRENS smorde.�

Men David svarade: �Vad haven I med mig att g�ra, I Serujas s�ner, eftersom I i dag �ren mig till hinders? Skulle v�l i dag n�gon d�das i Israel? Vet jag d� icke att jag i dag har blivit konung �ver Israel?�

D�refter sade konungen till Simei: �Du skall icke d�.� Och konungen gav honom sin ed d�rp�.

Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned f�r att m�ta konungen. Han hade varken ansat sina f�tter eller sitt sk�gg, ej heller hade han l�tit tv� sina kl�der allt ifr�n den dag d� konungen drog bort, �nda till den dag d� han kom igen i frid.

N�r han nu kom till Jerusalem f�r att m�ta konungen, sade konungen till honom: �Varf�r f�ljde du icke med mig, Mefiboset?�

Han svarade: �Min herre konung, min tj�nare bedrog mig. Ty din tj�nare sade: 'Jag vill sadla min �sna och s�tta mig p� den och s� begiva mig till konungen'; din tj�nare �r ju halt.

Men han har f�rtalat din tj�nare hos min herre konungen. Min herre konungen �r ju dock s�som Guds �ngel; s� g�r nu vad dig t�ckes.

Ty hela min faders hus f�rtj�nade intet annat �n d�den av min herre konungen, och likv�l l�t du din tj�nare sitta bland dem som f� �ta vid ditt bord. Vad har jag d� r�tt att ytterligare beg�ra, och varom kan jag v�l ytterligare ropa till konungen?�

Konungen sade till honom: �Varf�r ordar du ytterligare h�rom? Jag s�ger att du och Siba skolen dela jordagodset.�

D� sade Mefiboset till konungen: �Han m� g�rna taga alltsammans, sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.�

Gileaditen Barsillai hade ock farit ned fr�n Rogelim och drog sedan med konungen till Jordan, f�r att f� ledsaga honom �ver Jordan.

Barsillai var d� mycket gammal: �ttio �r. Han hade s�rjt f�r konungens behov, medan denne uppeh�ll sig i Mahanaim, ty han var en mycket rik man.

Konungen sade nu till Barsillai: �Du skall draga med mig, s� skall jag s�rja f�r dina behov hemma hos mig i Jerusalem.�

Men Barsillai svarade konungen: �Huru m�nga �r kan jag v�l �nnu hava att leva, eftersom jag skulle f�lja med konungen upp till Jerusalem?

Jag �r nu �ttio �r gammal; kan jag d� k�nna skillnad mellan b�ttre och s�mre, eller har v�l din tj�nare n�gon smak f�r vad jag �ter eller f�r vad jag dricker? Eller kan jag �nnu njuta av att h�ra s�ngare och s�ngerskor sjunga? Varf�r skulle din tj�nare d� ytterligare bliva min herre konungen till besv�r?

Allenast f�r en stund vill din tj�nare fara med konungen �ver Jordan. Varf�r skulle v�l konungen giva mig en s�dan vederg�llning?

L�t din tj�nare v�nda tillbaka, s� att jag f�r d� i min stad, d�r jag har min faders och min moders grav. Men se h�r �r din tj�nare Kimham, l�t honom f� draga med min herre konungen; och g�r f�r honom vad dig t�ckes.�

D� sade konungen: �S� m� d� Kimham draga med mig, och jag skall g�ra f�r honom vad du vill. Och allt vad du beg�r av mig skall jag g�ra dig.�

D�refter gick allt folket �ver Jordan, och konungen sj�lv gick ocks� �ver. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av honom. Sedan v�nde denne tillbaka hem igen.

S� drog nu konungen till Gilgal, och Kimham f�ljde med honom, s� ock allt Juda folk. Och de, j�mte h�lften av Israels folk, f�rde konungen dit�ver.

Men d� kommo alla de �vriga israeliterna till konungen och sade till honom: �Varf�r hava v�ra br�der, Juda m�n, f�tt hemligen bem�ktiga sig dig och f�ra konungen och hans familj, tillika med alla Davids m�n, �ver Jordan?�

Alla Juda m�n svarade Israels m�n: �Konungen st�r ju oss n�rmast; varf�r vredgens I d� h�r�ver? Hava vi levat p� konungen eller skaffat oss n�gon vinning genom honom?�

D� svarade Israels m�n Juda m�n och sade: �Tio g�nger st�rre del �n I hava vi i den som �r konung, allts� ock i David. Varf�r haven I d� ringaktat oss? Och voro icke vi de som f�rst talade om att h�mta v�r konung tillbaka?� Men Juda m�n l�to �nnu h�rdare ord falla �n Israels m�n.