Chapter 18

En l�ng tid h�refter, p� tredje �ret, kom HERRENS ord till Elia; han sade: �G� �stad och tr�d fram f�r Ahab, s� skall jag sedan l�ta det regna p� jorden.�

D� gick Elia �stad f�r att tr�da fram f�r Ahab. Men hungersn�den var d� stor i Samaria.

Och Ahab kallade till sig Obadja, sin �verhovm�stare; men Obadja dyrkade HERREN med stor iver.

Och n�r Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett hundra profeter och g�mt dem, femtio man �t g�ngen, i en grotta och f�rsett dem med mat och dryck.

Ahab sade nu till Obadja: �Far igenom landet till alla vattenk�llor och alla b�ckar. Kanh�nda skola vi finna gr�s, s� att vi kunna beh�lla h�star och mul�snor vid liv och slippa att slakta ned n�gon boskap.�

Och de f�rdelade mellan sig landet som de skulle draga i genom. Ahab for en v�g f�r sig, och Obadja for en annan v�g f�r sig.

N�r nu Obadja f�rdades sin v�g fram, fick han se Elia komma emot sig. Och han k�nde igen denne och f�ll ned p� Sitt ansikte och sade: ��r du h�r, min herre Elia?�

Han svarade honom: �Ja. G� och s�g till din herre: 'Elia �r h�r.'�

D� sade han: �Varmed har jag f�rsyndat mig, eftersom du vill giva din tj�nare i Ahabs hand och l�ta honom d�da mig?

S� sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke n�got folk eller n�got rike dit min herre icke har s�nt f�r att s�ka efter dig; och om man har svarat: 'Han �r icke h�r', s� har han av det riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.

Och nu s�ger du: 'G� och s�g till din herre: Elia �r h�r!'

Om nu, n�r jag g�r ifr�n dig, HERRENS Ande skulle rycka bort dig, jag vet icke vart, och jag likv�l komme med ditt budskap till Ahab, s� skulle han dr�pa mig, n�r han icke funne dig. Och dock har ju jag, din tj�nare, fruktat HERREN allt ifr�n min ungdom.

Har det icke blivit ber�ttat f�r min herre vad jag gjorde, n�r Isebel dr�pte HERRENS profeter, huru jag g�mde ett hundra av HERRENS profeter, femtio man och �ter femtio, i en grotta och f�rs�g dem med mat och dryck?

Och nu s�ger du: 'G� och s�g till din herre: Elia �r h�r!' -- f�r att han skall dr�pa mig.�

Men Elia svarade: �S� sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tj�nare jag �r, redan i dag skall jag tr�da fram f�r honom.�

D� gick Obadja Ahab till m�tes och f�rkunnade detta f�r honom; och Ahab begav sig �stad f�r att m�ta Elia.

Och n�r Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: ��r du h�r, du som drager olycka �ver Israel?�

Han svarade: �Det �r icke jag, som drager olycka �ver Israel, utan du och din faders hus, d�rmed att I �vergiven HERRENS bud, och d�rmed att du f�ljer efter Baalerna.

Men s�nd nu bort och f�rsamla hela Israel till mig p� berget Karmel, j�mte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra hundra profeter, som �ta vid Isebels bord.�

D� s�nde Ahab omkring bland Israels barn och l�t f�rsamla profeterna p� berget Karmel.

Och Elia tr�dde fram f�r allt folket och sade: �Huru l�nge viljen I halta p� b�da sidor? �r det HERREN som �r Gud, s� f�ljen efter honom; men om Baal �r det, s� f�ljen efter honom.� Och folket svarade honom icke ett ord.

D� sade Elia till folket: �Jag allena �r kvar s�som HERRENS Profet, och Baals profeter �ro fyra hundra femtio man.

M� man nu giva oss tv� tjurar, och m� de v�lja ut �t sig den ena tjuren och stycka den och l�gga den p� veden, utan att t�nda eld d�rp�, s� vill jag reda till den andra tjuren och l�gga den p� veden, utan att t�nda eld d�rp�.

D�refter m�n I �kalla eder guds namn, men sj�lv vill jag �kalla HERRENS namn. �Den gud som d� svarar med eld, han vare Gud.� Allt folket svarade och sade. �Ditt f�rslag �r gott.�

D� sade Elia till Baals profeter: �V�ljen ut �t eder den ena tjuren och reden till den, I f�rst, ty I �ren flertalet; �kallen d�refter eder guds namn, men eld f�n I icke t�nda.�

D� togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan �kallade de Baals namn fr�n morgonen �nda till middagen och ropade: �Baal, svara oss.� Men icke ett ljud h�rdes, och ingen svarade. Och alltj�mt haltade de �stad kring altaret som man hade gjort.

N�r det s� blev middag, g�ckades Elia med dem och sade: �Ropen �nnu h�gre, ty visserligen �r han en gud, men han har v�l n�got att begrunda, eller ock har han g�tt avsides, eller �r han p� resa; kanh�nda sover han, men d� skall han v�l vakna.�

D� ropade de �nnu h�gre och ristade sig, s�som deras sed var, med sv�rd och spjut, s� att blodet kom ut p� dem.

N�r det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt raseri, och h�llo s� p� �nda till den tid d� spisoffret framb�res. Men icke ett ljud h�rdes, ingen svarade, och ingen tycktes heller akta p� dem.

Och Elia sade till allt folket: �Tr�den hitfram till mig.� S� tr�dde nu allt folket fram till honom. D� satte han �ter i st�nd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.

Elia tog tolv stenar, lika m�nga som Jakobs s�ners stammar -- den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: �Israel skall vara ditt namn.�

Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde omkring altaret en grav, stor nog f�r ett uts�de av tv� sea-m�tt.

D�refter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den p� veden.

Sedan sade han: �Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut vattnet �ver br�nnoffret och veden.� Han sade ytterligare: �G�ren s� �nnu en g�ng.� Och de gjorde s� f�r andra g�ngen. D�refter sade han: �G�ren s� f�r tredje g�ngen.� Och de gjorde s� f�r tredje g�ngen.

Och vattnet fl�t runt omkring altaret; och han l�t fylla ocks� graven med vatten.

D� nu tiden var inne att framb�ra spisoffret, tr�dde profeten Elia fram och sade: �HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, l�t det i dag bliva kunnigt att du �r Gud i Israel, och att jag �r din tj�nare, och att det �r p� din befallning jag har gjort allt detta.�

Svara mig, HERRE, svara mig, s� att detta folk f�rnimmer att det �r du, HERRE, som �r Gud, i det att du v�nder om deras hj�rtan.�

�D� f�ll HERRENS ed ned och f�rt�rde br�nnoffret, veden, stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.

N�r allt folket s�g detta, f�llo de ned p� sina ansikten och sade: �HERREN �r det som �r Gud! HERREN �r det som �r Gud!�

Men Elia sade till dem: �Gripen Baals profeter; l�ten ingen av dem komma undan.� Och de grepo dem. Och Elia l�t f�ra dem ned till b�cken Kison och slakta dem d�r.

Och Elia sade till Ahab: �Begiv dig ditupp, �t och drick, ty jag h�r bruset av regn.�

D� begav sig Ahab ditupp f�r att �ta och dricka. Men Elia steg upp p� Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och s�nkte sitt ansikte mellan sina kn�n.

Och han sade till sin tj�nare �G� upp och sk�da ut �t havet.� Denne gick d� upp och sk�dade ut, men sade: �Jag ser ingenting.� S� tillsade han honom sju g�nger att g� tillbaka.

N�r han d� kom dit sjunde g�ngen sade han: �Nu ser jag ett litet moln, icke st�rre �n en mans hand, stiga upp ur havet.� D� sade han: �G� upp och s�g till Ahab: Sp�nn f�r och far ned, s� att regnet icke h�ller dig kvar.�

Och i ett �gonblick f�rm�rkades himmelen av moln och storm, och ett starkt regn f�ll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel.

Men HERRENS hand hade kommit �ver Elia, s� att han omgjorde sina l�nder och sprang framf�r Ahab �nda inemot Jisreel.