Chapter 3

Joram, Ahabs son, blev konung �ver Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, adertonde regerings�r, och han regerade i tolv �r.

Han gjorde vad ont var i HERRENS �gon; dock icke s�som hans fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans fader hade l�tit g�ra.

Dock h�ll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda; fr�n dessa avstod han icke.

Mesa, konungen i Moab, som �gde mycken boskap, hade i skatt till konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra tusen v�durar.

Men n�r Ahab var d�d, avf�ll konungen i Moab fr�n konungen i Israel.

D� drog konung Joram ut fr�n Samaria och m�nstrade hela Israel.

D�refter s�nde han �stad bud till Josafat, konungen i Juda, och l�t s�ga honom: �Konungen i Moab har avfallit fr�n mig. Vill du draga med mig f�r att strida mot Moab?� Han svarade: �Ja, jag vill draga ditupp -- jag s�som du, mitt folk s�som ditt folk, mina h�star s�som dina h�star!�

Och han fr�gade: �Vilken v�g skola vi draga ditupp?� Han svarade �V�gen genom Edoms �ken.�

S� drogo d� konungen i Israel konungen i Juda och konungen i Edom �stad; men n�r de hade f�rdats sju dagsresor, fanns intet vatten f�r h�ren och f�r djuren som de hade med sig.

D� sade Israels konung: �Ack att HERREN skulle kalla tillhopa dessa tre konungar f�r att giva dem i Moabs hand!�

Men Josafat sade: �Finnes h�r ingen HERRENS profet, s� att vi kunna fr�ga HERREN genom honom?� D� svarade en av Israels konungs tj�nare och sade: �Elisa, Safats son, finnes h�r, han som pl�gade gjuta vatten p� Elias h�nder.�

Josafat sade: �Hos honom �r HERRENS ord.� Israels konung och Josafat och Edoms konung gingo d� ned till honom.

Men Elisa sade till Israels konung: �Vad har du med mig att g�ra? G� du till din faders profeter och till din moders profeter.� Israels konung svarade honom: �Bort det, att HERREN skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar f�r att giva dem i Moabs hand!�

D� sade Elisa: �S� sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tj�nare jag �r: om jag icke hade undseende f�r Josafat, Juda konung, s� skulle jag icke akta p� dig eller se till dig.

Men h�mten nu hit �t mig en harpospelare.� S� ofta harpospelaren spelade, kom n�mligen HERRENS hand �ver honom.

Och han sade: �S� s�ger HERREN: Gr�ven i denna dal grop vid grop.

Ty s� s�ger HERREN: I skolen icke m�rka n�gon vind, ej heller se n�got regn, men likv�l skall denna dal bliva full med vatten, s� att b�de I sj�lva skolen hava att dricka och eder boskap och edra �vriga djur.

Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock giva Moab i eder hand.

Och I skolen intaga alla bef�sta st�der och alla andra ansenliga st�der, I skolen f�lla alla nyttiga tr�d och kasta igen alla vattenk�llor, och alla b�rdiga �kerstycken skolen I f�rd�rva med stenar.�

Och se, om morgonen, vid den tid d� spisoffret framb�res, str�mmade vatten till fr�n Edomssidan, s� att landet fylldes med vatten.

Moabiterna hade nu allasammans h�rt att konungarna hade dragit upp f�r att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenf�r �lder eller d�rut�ver blevo uppb�dade och stodo nu vid gr�nsen.

Men bittida om morgonen, n�r solen gick upp och lyste p� vattnet, s�go moabiterna vattnet framf�r sig r�tt s�som blod.

D� sade de: �Det �r blod! Konungarna hava helt visst r�kat i strid och d�rvid dr�pt varandra. Nu till plundring, Moab!�

Men n�r de kommo till Israels l�ger, br�to israeliterna fram och slogo moabiterna, s� att de flydde f�r dem. Och de drogo in i landet och slogo ytterligare moabiterna.

Och st�derna f�rst�rde de, och p� alla b�rdiga �kerstycken kastade de var och en sin sten, till dess de hade �verh�ljt dem, och alla vattenk�llor t�ppte de till, och alla nyttiga tr�d f�llde de, s� att de till slut l�mnade kvar allenast stenarna av Kir-Hareset. Men n�r slungkastarna omringade staden och besk�to den

och Moabs konung s�g att han icke kunde h�lla st�nd i striden, tog han med sig sju hundra sv�rdbev�pnade m�n f�r att sl� sig igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.

D� tog han sin f�rstf�dde son, den som skulle bliva konung efter honom, och offrade denne p� muren till ett br�nnoffer. D� drabbades Israel av sv�r hems�kelse, s� att de m�ste bryta upp och l�mna honom i fred och v�nda tillbaka till sitt land igen.