Chapter 9

Sedan allt detta hade skett, tr�dde n�gra av furstarna fram till mig och sade: �Varken folket i Israel eller pr�sterna och leviterna hava h�llit sig avskilda fr�n de fr�mmande folken, s�som tillb�rligt hade varit f�r de styggelsers skull som hava bedrivits av dem, av kanan�erna, hetiterna, periss�erna, jebus�erna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amor�erna.

Ty av deras d�ttrar hava de tagit hustrur �t sig och �t sina s�ner, och s� har det heliga sl�ktet blandat sig med de fr�mmande folken; och furstarna och f�rest�ndarna hava varit de f�rsta att beg� s�dan otrohet.�

N�r jag nu h�rde detta, rev jag s�nder min livrock och min k�pa och ryckte av mig huvudh�r och sk�gg och blev sittande i djup sorg.

Och alla de som fruktade f�r vad Israels Gud hade talat mot s�dan otrohet som den de �terkomna f�ngarna hade beg�tt, de f�rsamlade sig till mig, under det att jag f�rblev sittande i min djupa sorg �nda till tiden f�r aftonoffret.

Men vid tiden f�r aftonoffret stod jag upp fr�n min bedr�velse och rev s�nder min livrock och min k�pa; d�refter f�ll jag ned p� mina kn�n och utr�ckte mina h�nder till HERREN, min Gud,

och sade: �Min Gud, jag sk�mmes och blyges f�r att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, ty v�ra missg�rningar hava v�xt oss �ver huvudet, och v�r skuld �r stor allt upp till himmelen.

Fr�n v�ra f�ders dagar �nda till denna dag hava vi varit i stor skuld, och genom v�ra missg�rningar hava vi, med v�ra konungar och pr�ster, blivit givna i fr�mmande konungars hand, och hava drabbats av sv�rd, f�ngenskap, plundring och skam, s�som det g�r oss �nnu i dag.

Men nu har ett litet �gonblick n�d vederfarits oss fr�n HERREN, v�r Gud, s� att han har l�tit en r�ddad skara bliva kvar av oss, och givit oss fotf�ste p� sin heliga plats, f�r att han, v�r Gud, s� skulle l�ta ljus g� upp f�r v�ra �gon och giva oss n�got litet andrum i v�r tr�ldom.

Ty tr�lar �ro vi, men i v�r tr�ldom har v�r Gud icke �vergivit oss, utan han har l�tit oss finna n�d inf�r Persiens konungar, s� att de hava givit oss andrum till att uppr�tta v�r Guds hus och bygga upp dess ruiner och bereda oss en h�gnad plats i Juda och Jerusalem.

Och vad skola vi nu s�ga, o v�r Gud, efter allt detta? Vi hava ju �vergivit dina bud,

dem som du gav genom dina tj�nare profeterna, i det du sade: 'Det land dit I nu kommen, f�r att taga det i besittning, �r ett besmittat land, genom de fr�mmande folkens besmittelse, och genom de styggelser med vilka de i sin orenhet hava uppfyllt det fr�n den ena �ndan till den andra.

S� given nu icke edra d�ttrar �t deras s�ner, och tagen icke deras d�ttrar till hustrur �t edra s�ner. Ja, I skolen aldrig fr�ga efter deras v�lf�rd och lycka -- detta p� det att I m�n bliva starka, s� att I f�n �ta av landets goda och l�mna det till besittning �t edra barn f�r ev�rdlig tid.'

Skulle vi v�l nu, efter allt vad som har kommit �ver oss genom v�ra onda g�rningar och genom den stora skuld vi hava �dragit oss, och sedan du, v�r Gud, har skonat oss mer �n v�ra missg�rningar f�rtj�nade, och l�tit en skara av oss, s�dan som denna, bliva r�ddad --

skulle vi v�l nu p� nytt bryta mot dina bud och befrynda oss med folk som bedriva s�dana styggelser? Skulle du d� icke vredgas p� oss, �nda d�rh�n att du f�rgjorde oss, s� att intet mer vore kvar och ingen r�ddning funnes?

HERRE, Israels Gud, du �r r�ttf�rdig, ty av oss har allenast blivit kvar en r�ddad skara, s�som i dag nogsamt synes. Och se, nu ligga vi h�r i v�r skuld inf�r dig, ty vid s�dant kan ingen best� inf�r dig.�