Chapter 3

D�refter uppl�t Job sin mun och f�rbannade sin f�delsedag;

Job tog till orda och sade:

M� den dag utpl�nas, p� vilken jag f�ddes, och den natt som sade: �Ett gossebarn �r avlat.�

M� den dagen v�ndas i m�rker, m� Gud i h�jden ej fr�ga efter den och intet dagsljus lysa d�r�ver.

M�rkret och d�dsskuggan b�rde den �ter, molnen l�gre sig �ver den; f�rskr�cke den allt som kan f�rm�rka en dag.

Den natten m� gripas av tjockaste m�rker; ej m� den f� fr�jda sig bland �rets dagar, intet rum m� den finna inom m�nadernas krets.

Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig h�je sig jubel under den.

M� den f�rbannas av dem som besv�rja dagar, av dem som f�rm� mana upp Leviatan.

M� dess grynings stj�rnor f�rm�rkas, efter ljus m� den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens �gonbryn m� den aldrig f� se;

eftersom den ej tillsl�t d�rrarna till min moders liv, ej l�t olyckan f�rbliva dold f�r mina �gon.

Varf�r fick jag ej d� strax i moderssk�tet, f�rg�s vid det jag kom ut ur min moders liv?

Varf�r funnos kn�n mig till m�tes, och varf�r br�st, d�r jag fick di?

Hade s� icke skett, l�ge jag nu i ro, jag finge d� sova, jag nj�te d� min vila,

vid sidan av konungar och r�dsherrar i landet, m�n som byggde sig palatslika gravar,

ja, vid sidan av furstar som voro rika p� guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

eller vore jag icke till, lik ett nedgr�vt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

D�r hava ju de ogudaktiga upph�rt att rasa, d�r f� de uttr�ttade komma till vila;

d�r hava alla f�ngar f�tt ro, de h�ra d�r ingen p�drivares r�st.

Sm� och stora �ro d�r varandra lika, tr�len har d�r blivit fri ifr�n sin herre.

Varf�r skulle den olycklige sk�da ljuset? Ja, varf�r gives liv �t dem som pl�gas s� bittert,

�t dem som v�nta efter d�den, utan att den kommer, och spana d�refter mer �n efter n�gon skatt,

�t dem som skulle gl�djas -- ja, intill jubel -- och fr�jda sig, allenast de funne sin grav;

varf�r �t en man vilkens v�g �r h�ljd i m�rker, �t en man s� kringst�ngd av Gud?

Suckan har ju blivit mitt dagliga br�d, och s�som vatten str�mma mina klagorop.

ty det som ingav mig f�rskr�ckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade f�r, det kommer �ver mig.

Jag f�r ingen rast, ingen ro, ingen vila; �ngest kommer �ver mig.