Chapter 6

D� tog Job till orda och sade:

Ack att min gr�melse bleve v�gd och min olycka lagd j�mte den p� v�gen!

Se, tyngre �r den nu �n havets sand, d�rf�r kan jag icke styra mina ord.

Ty den Allsm�ktiges pilar hava tr�ffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, f�rskr�ckelser ifr�n Gud st�lla sig upp mot mig.

Icke skriar vild�snan, n�r hon har friskt gr�s, icke r�mar oxen, d� han st�r vid sitt foder?

Men vem vill �ta den mat som ej har smak eller s�lta, och vem finner behag i slem�rtens saft?

S� v�grar nu min sj�l att komma vid detta, det �r f�r mig en v�mjelig spis.

Ack att min b�n bleve h�rd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

O att det t�cktes Gud att krossa mig, att r�cka ut sin hand och avsk�ra mitt liv!

D� funnes �nnu f�r mig n�gon tr�st, jag kunde d� jubla, fast�n pl�gad utan f�rskoning; jag har ju ej f�rnekat den Heliges ord.

Huru stor �r d� min kraft, eftersom jag alltj�mt b�r hoppas? Och vad v�ntar mig f�r �nde, eftersom jag skall vara t�lig?

Min kraft �r v�l ej s�som stenens, min kropp �r v�l icke av koppar?

Nej, f�rvisso gives ingen hj�lp f�r mig, var utv�g har blivit mig st�ngd.

Den f�rtvivlade borde ju r�na barmh�rtighet av sin v�n, men se, man �vergiver den Allsm�ktiges fruktan,

Mina br�der �ro trol�sa, de �ro s�som regnb�ckar, ja, lika b�ckarnas r�nnilar, som snart sina ut,

som v�l kunna g� m�rka av vinterns fl�den, n�r sn�n har fallit och g�mt sig i dem,

men som �ter f�rsvinna, n�r de tr�ffas av hettan, och torka bort ifr�n sin plats, d� v�rmen kommer.

V�gfarande d�r i trakten vika av till dem, men de finna allenast �dslighet och m�ste f�rg�s.

Temas v�gfarande sk�dade dith�n, Sabas k�pmanst�g hoppades p� dem;

men de kommo p� skam i sin f�rtr�stan, de s�go sig g�ckade, n�r de hade hunnit ditfram.

Ja, likas� �ren I nu ingenting v�rda, handfallna st�n I av f�rf�ran och f�rskr�ckelse.

Har jag d� beg�rt att I skolen giva mig g�vor, taga av edert gods f�r att l�sa mig ut,

att I skolen r�dda mig undan min ov�n, k�pa mig fri ur v�ldsverkares hand?

Undervisen mig, s� vill jag tiga, l�ren mig att f�rst� vari jag har farit vilse.

Gott �r f�rvisso uppriktigt tal, men tillr�ttavisning av eder, vad b�tar den?

Haven I d� i sinnet att h�lla r�fst med ord, och skall den f�rtvivlade f� tala f�r vinden?

D� kasten I v�l ocks� lott om den faderl�se, d� l�ren I v�l k�psl� om eder v�n!

Dock, m� det nu t�ckas eder att akta p� mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

V�nden om! M� s�dan or�tt icke ske; ja, v�nden �nnu om, ty min sak �r r�ttf�rdig!

Skulle v�l or�tt bo p� min tunga, och min mun, skulle den ej f�rst� vad f�rd�rvligt �r?