Chapter 14

M�nniskan, av kvinna f�dd, lever en liten tid och m�ttas av oro;

lik ett blomster v�xer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan s�som skuggan och har intet best�nd.

Och till att vakta p� en s�dan uppl�ter du dina �gon, ja, du drager mig till doms inf�r dig.

Som om en ren skulle kunna framg� av en oren! S�dant kan ju aldrig ske.

�ro nu m�nniskans dagar oryggligt best�mda, hennes m�naders antal fastst�llt av dig, har du utstakat en gr�ns som hon ej kan �verskrida,

v�nd d� din blick ifr�n henne och unna henne ro, l�t henne njuta en dagakarls gl�dje av sin dag.

F�r ett tr�d finnes ju kvar n�got hopp; hugges det �n ned, kan det �ter skjuta skott, och telningar beh�va ej fattas d�rp�.

Om �n dess rot tynar h�n i jorden och dess stubbe d�r bort i mullen,

s� kan det gr�nska upp genom vattnets �ngor och skjuta grenar lik ett nyplantat tr�d.

Men om en man d�r, s� ligger han d�r slagen; om en m�nniska har givit upp andan, var finnes hon d� mer?

S�som n�r vattnet har f�rrunnit ur en sj�, och s�som n�r en flod har sinat bort och uttorkat,

s� ligger mannen d�r och st�r ej mer upp, han vaknar icke �ter, s� l�nge himmelen varar; aldrig v�ckes han upp ur sin s�mn.

Ack, att du ville g�mma mig i d�dsriket, f�rd�lja mig, till dess din vrede hade upph�rt, staka ut f�r mig en tidsgr�ns och sedan t�nka p� mig --

fast�n ju ingen kan f� liv, n�r han en g�ng �r d�d! D� skulle jag h�lla min stridstid ut, �nda till dess att min avl�sning komme.

Du skulle d� ropa p� mig, och jag skulle svara dig; efter dina h�nders verk skulle du l�ngta;

ja, du skulle d� r�kna mina steg, du skulle ej akta p� min synd.

I en f�rseglad pung l�ge d� min �vertr�delse, och du �verskylde min missg�rning.

Men s�som sj�lva berget faller och f�rvittrar, och s�som klippan flyttas ifr�n sin plats,

s�som stenar n�tas s�nder genom vattnet, och s�som mullen sk�ljes bort av dess fl�den, s� g�r du ock m�nniskans hopp om intet.

Du sl�r henne ned f�r alltid, och hon far h�dan; du f�rvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Om hennes barn komma till �ra, s� k�nner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, s� aktar hon dock ej p� dem.

Hennes kropp k�nner blott sin egen pl�ga, hennes sj�l blott den sorg hon sj�lv f�r f�rnimma.