Chapter 15

D�refter tog Elifas fr�n Teman till orda och sade:

Skall en vis man tala s� i v�dret och fylla upp sitt br�st med �stanvind?

Skall han f�rsvara sin sak med haltl�st tal, med ord som ingenting bevisa?

�n mer, du g�r gudsfruktan om intet och kommer med klagol�t inf�r Gud.

Ty din ondska l�gger dig orden i munnen, och ditt behag st�r till illfundigt tal.

S� d�mes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna l�ppar vittna emot dig.

Var du den f�rsta m�nniska som f�ddes, och fick du liv, f�rr�n h�jderna funnos?

Blev du �h�rare i Guds hemliga r�d och fick s� visheten i ditt v�ld?

Vad vet du d�, som vi icke veta? Vad f�rst�r du, som ej �r oss kunnigt?

Gr�h�rsman och �ldring finnes ocks� bland oss, ja, en som �verg�r din fader i �lder.

F�rsm�r du den tr�st som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

Vart f�res du h�n av ditt sinne, och varf�r v�lva dina �gon s�,

i det du v�nder ditt raseri mot Gud och �ser ut ord ur din mun?

Vad �r en m�nniska, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna f�dd, att han skulle vara r�ttf�rdig?

Se, ej ens p� sina heliga kan han f�rlita sig, och himlarna �ro icke rena inf�r hans �gon;

huru mycket mindre d� den som �r ond och f�rd�rvad, den man som l�skar sig med or�ttf�rdighet s�som med vatten!

Jag vill kung�ra dig n�got, s� h�r nu mig; det som jag har sk�dat vill jag f�rt�lja,

vad visa m�n hava gjort kunnigt, lagt fram s�som ett arv ifr�n sina f�der,

ifr�n dem som allena fingo landet till g�va, och bland vilka ingen fr�mling �nnu hade tr�ngt in:

Den ogudaktige har �ngest i alla sina dagar, under de �r, helt f�, som besk�ras en v�ldsverkare.

Skr�ckr�ster ljuda i hans �ron; n�r han �r som tryggast, kommer f�rh�rjaren �ver honom.

Han har intet hopp om r�ddning ur m�rkret, ty sv�rdet lurar p� honom.

S�som flykting s�ker han sitt br�d: var �r det? Han f�rnimmer att m�rkrets dag �r f�r handen.

�ngest och tr�ngm�l f�rskr�cka honom, han nedsl�s av dem s�som av en stridsrustad konung.

Ty mot Gud r�ckte han ut sin hand, och mot den Allsm�ktige f�rh�vde han sig;

han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sk�ldars ryggar i sluten hop;

han h�ljde sitt ansikte med fetma och samlade hull p� sin l�nd;

han bosatte sig i st�der, d�mda till f�rst�ring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de best�mda.

D�rf�r bliver han ej rik, och hans gods best�r ej, hans sk�rdar luta ej tunga mot jorden.

Han kan icke undslippa m�rkret; hans telningar skola f�rtorka av hetta, och sj�lv skall han f�rg�s genom Guds muns anda.

I sin f�rvillelse m� han ej lita p� vad f�f�ngligt �r, ty f�f�nglighet m�ste bliva hans l�n.

I f�rtid skall hans m�tt varda fyllt, och hans krona skall ej gr�nska mer.

Han bliver lik ett vintr�d som i f�rtid mister sina druvor, lik ett olivtr�d som f�ller sina blommor.

Ty den gudl�ses hus f�rbliver ofruktsamt, s�som eld f�rt�r hyddor d�r mutor tagas.

Man g�r havande med olycka och f�der f�rd�rv; den livsfrukt man alstrar �r ett sviket hopp.