Chapter 21

D�refter tog Job till orda och sade:

H�ren �tminstone p� mina ord; l�ten det vara den tr�st som I given mig.

Haven f�rdrag med mig, s� att jag f�r tala; sedan jag har talat, m� du bespotta.

�r d� min klagan, s�som n�r m�nniskor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat �n ot�lig?

Akten p� mig, s� skolen I h�pna och n�dgas l�gga handen p� munnen.

Ja, n�r jag t�nker d�rp�, d� f�rskr�ckes jag sj�lv, och f�rf�ran griper mitt k�tt.

Varf�r f� de ogudaktiga leva, ja, med �ldern v�xa till i rikedom?

De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inf�r sina �gon.

Deras hus st� trygga, ej hems�kta av f�rskr�ckelse; Gud l�ter sitt ris icke komma vid dem.

N�r deras boskap parar sig, �r det icke f�rg�ves; l�tt kalva deras kor, och icke i otid.

Sina barn sl�ppa de ut s�som en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.

De st�mma upp med pukor och harpor, och gl�dja sig vid pipors ljud.

De f�rn�ta sina dagar i lust, och ned till d�dsriket fara de i frid.

Och de sade dock till Gud: �Vik ifr�n oss, dina v�gar vilja vi icke veta av.

Vad �r den Allsm�ktige, att vi skulle tj�na honom? och vad skulle det hj�lpa oss att �kalla honom?�

Det �r sant, i deras egen hand st�r ej deras lycka, och de ogudaktigas r�dslag vare fj�rran ifr�n mig!

Men huru ofta utslocknar v�l de ogudaktigas lampa, huru ofta h�nder det att of�rd kommer �ver dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

De borde ju bliva s�som halm f�r vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

�Gud spar �t hans barn att lida f�r hans ondska.� Ja, men honom sj�lv borde han vederg�lla, s� att han finge k�nna det.

Med egna �gon borde han se sitt fall, och av den Allsm�ktiges vrede borde han f� dricka.

Ty vad fr�gar han efter sitt hus, n�r han sj�lv �r borta, n�r hans m�naders antal har n�tt sin �nde?

�Skall man d� l�ra Gud f�rst�nd, honom som d�mer �ver de h�gsta?�

Ja, den ene f�r d� i sin v�lmaktstid, d�r han sitter i allsk�ns frid och ro;

hans st�vor hava f�tt st� fulla med mj�lk, och m�rgen i hans ben har bevarat sin saft.

Den andre m�ste d� med bedr�vad sj�l, och aldrig fick han njuta av n�gon lycka.

Tillsammans ligga de s� i stoftet, och f�rruttnelsens maskar �vert�cka dem.

Se, jag k�nner v�l edra tankar och de funder med vilka I viljen nedsl� mig.

I sp�rjen ju: �Vad har blivit av de h�ga herrarnas hus, av hyddorna n�r de ogudaktiga bodde?�

Haven I d� ej fr�gat dem som vida foro, och akten I ej p� deras vittnesb�rd:

att den onde bliver sparad p� of�rdens dag och b�rgad undan p� vredens dag?

Vem v�gar ens f�reh�lla en s�dan hans v�g? Vem vederg�ller honom, vad han �n m� g�ra?

Och n�r han har blivit bortf�rd till graven, s� vakar man sedan d�r vid kullen.

Ljuvligt f�r han vilja under dalens torvor. I hans sp�r drager hela v�rlden fram; f�re honom har och otaliga g�tt.

Huru kunnen I d� bjuda mig s� f�f�nglig tr�st? Av edra svar st�r allenast trol�sheten kvar.