Chapter 24

Varf�r har den Allsm�ktige inga r�fstetider i f�rvar? varf�r f� hans v�nner ej sk�da hans h�mndedagar?

Se, r�m�rken flyttar man undan, r�vade hjordar driver man i bet;

de faderl�sas �sna f�r man bort och tager �nkans ko i pant.

Man tr�nger de fattiga undan fr�n v�gen, de betryckta i landet m�ste g�mma sig med varandra.

Ja, s�som vild�snor m�ste de leva i �knen; dit g� de och m�da sig och s�ka n�got till t�ring; hedmarken �r det br�d de hava �t sina barn.

P� f�ltet f� de till sk�rd vad boskap pl�gar �ta, de h�mta upp det sista i den ogudaktiges ving�rd.

Nakna ligga de om natten, ber�vade sina kl�der; de hava intet att skyla sig med i k�lden.

Av st�rtskurar fr�n bergen genomdr�nkas de; de famna klippan, ty de �ga ej annan tillflykt.

Den faderl�se slites fr�n sin moders br�st, och den betryckte drabbas av utpantning.

Nakna m�ste de g� omkring, ber�vade sina kl�der, hungrande n�dgas de b�ra p� k�rvar.

Inom sina f�rtryckares murar m�ste de bereda olja, de f� trampa vinpressar och d�rvid lida t�rst.

Utst�tta ur m�nniskors samfund j�mra de sig, ja, fr�n d�dsslagnas sj�lar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej p� vad f�rv�nt som sker.

Andra hava blivit fiender till ljuset; de k�nna icke dess v�gar och h�lla sig ej p� dess stigar.

Vid dagningen st�r m�rdaren upp f�r att dr�pa den betryckte och fattige; och om natten g�r han sig till tjuvars like.

�ktenskapsbrytarens �ga spejar efter skymningen, han t�nker: �Intet �ga f�r k�nna igen mig�, och s�tter s� ett t�ckelse framf�r sitt ansikte.

N�r det �r m�rkt, bryta s�dana sig in i husen, men under dagen st�nga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.

Ty det svarta m�rkret r�knas av dem alla s�som morgon, med m�rkrets f�rskr�ckelser �ro de ju f�rtrogna.

�Men hastigt�, menen I, �ryckes en s�dan bort av str�mmen, f�rbannad bliver hans del i landet; till ving�rdarna f�r han ej mer styra sina steg.

S�som sn�vatten f�rt�res av torka och hetta, s� f�rt�r d�dsriket den som har syndat.

Hans moders liv f�rg�ter honom, maskar frossa p� honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; s�som ett tr�d brytes or�ttf�rdigheten av.

S� g�r det, n�r n�gon plundrar den ofruktsamma, som intet f�der, och n�r n�gon icke g�r gott mot �nkan.�

Ja, men han uppeh�ller ock v�ldsm�nnen genom sin kraft, de f� st� upp, n�r de redan hade f�rlorat hoppet om livet;

han giver dem trygghet, s� att de f� vila, och hans �gon vaka �ver deras v�gar.

N�r de hava stigit till sin h�jd, besk�res dem en snar h�danf�rd, de sjunka d� ned och d� som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.

�r det ej s�, vem vill d� vederl�gga mig, vem kan g�ra mina ord om intet?