Chapter 41

S� of�rv�gen �r ingen, att han t�rs reta denne. Vem v�gar d� s�tta sig upp mot mig sj�lv?

Vem har f�rst givit mig n�got, som jag allts� b�r betala igen? Mitt �r ju allt vad som finnes under himmelen.

Jag vill ej h�ra upp att tala om hans lemmar, om huru v�ldig han �r, och huru h�rligt han �r danad.

Vem m�ktar rycka av honom hans pansar? Vem v�gar sig in mellan hans k�kars par?

Hans gaps d�rrar, vem vill �ppna dem? Runtom hans t�nder bor ju f�rskr�ckelse.

Stolta sitta p� honom sk�ldarnas rader; hopslutna �ro de med fast f�rsegling.

T�tt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfl�kt tr�nger in mellan dem.

Var och en h�ller ihop med den n�sta, de gripa in i varandra och skiljas ej �t.

N�r han fnyser, str�lar det av ljus; hans blickar �ro s�som morgonrodnadens �gonbryn.

Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram d�rur.

Fr�n hans n�sborrar utg�r r�k s�som ur en sjudande panna p� br�nslet.

Hans andedr�kt framgnistrar eldkol, och l�gor bryta fram ur hans gap.

P� hans hals har kraften sin boning, och framf�r honom stapplar f�rsagdhet.

Sj�lva det veka p� hans buk �r ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, s�som gjutet p� honom.

Hans hj�rta �r fast s�som sten, fast s�som bottenstenen i kvarnen.

N�r han reser sig, b�va hj�ltar, av �ngest mista de all sans.

Angripes han med ett sv�rd, s� h�ller det ej st�nd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

Han aktar j�rn s�som halm och koppar s�som murket tr�.

B�gskott skr�mma honom ej bort, slungstenar f�rvandlas f�r honom till str�;

ja, stridsklubbor aktar han s�som str�, han ler �t rasslet av lansar.

P� sin buk b�r han skarpa eggar, sp�r s�som av en tr�skvagn ristar han i dyn.

Han g�r djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel f�rvandlar han vattnet.

Bakom honom str�lar v�gen av ljus, djupet synes b�ra silverh�r.

Ja, p� jorden finnes intet som �r honom likt, otillg�nglig f�r fruktan skapades han.

P� allt vad h�gt �r ser han med f�rakt, konung �r han �ver alla stolta vilddjur.