Chapter 39

F�r s�ngm�staren, till Jedutun; en psalm av David.

Jag sade: �Jag vill akta p� vad jag g�r, s� att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta p� att tygla min mun, s� l�nge den ogudaktige �r f�r mina �gon.�

Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag uppr�rdes av sm�rta.

Mitt hj�rta blev brinnande i mitt br�st: n�r jag begrundade, uppt�ndes en eld i mig; jag talade med min tunga.

HERRE, l�r mig bet�nka att jag m�ste f� en �nde, och vad som �r mina dagars m�tt, s� att jag f�rst�r huru f�rg�nglig jag �r.

Se, s�som en handsbredd har du gjort mina dagars m�tt, och min livsl�ngd �r s�som intet inf�r dig; f�f�nglighet allenast �ro alla m�nniskor, huru s�kra de �n st�. Sela.

S�som en dr�mbild allenast g� de fram, f�f�nglighet allenast �r deras �vlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall f� det.

Och nu, vad f�rbidar jag, Herre? Till dig st�r mitt hopp.

Befria mig fr�n alla mina �vertr�delser, l�t mig icke bliva till sm�lek f�r d�ren.

Jag tiger och uppl�ter icke min mun; ty det �r du som har gjort det.

V�nd av ifr�n mig din pl�ga; f�r din hands aga f�rsm�ktar jag.

Om du tuktar n�gon med n�pst f�r missg�rning, s� �r det ute med hans h�rlighet, s�som n�r mal krossas. F�f�nglighet allenast �ro alla m�nniskor. Sela.

H�r min b�n, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina t�rar; ty jag �r en fr�mling i ditt h�gn, en g�st s�som alla mina f�der.

V�nd ifr�n mig din blick, s� att jag f�r vederkvickas, innan jag g�r h�dan och icke mer �r till.