Chapter 10

Ve eder som stadgen or�ttf�rdiga stadgar! I skriven, men v�ldslagar skriven I

f�r att vr�nga de ringas sak och ber�va de fattiga i mitt folk deras r�tt, f�r att g�ra �nkor till edert byte och plundra de faderl�sa.

Vad viljen I g�ra p� hems�kelsens dag, n�r ov�dret kommer fj�rran ifr�n? Till vem viljen I fly f�r att f� hj�lp, och var viljen I l�mna edra skatter i f�rvar?

Om man ej b�jer kn� s�som f�nge, s� m�ste man falla bland de dr�pta. Vid allt detta v�nder hans vrede icke �ter, hans hand �r �nnu utr�ckt.

Ve �ver Assur, min vredes ris, som b�r min ogunst s�som en stav i sin hand!

Mot ett gudl�st folk s�nder jag honom, och mot min f�rgrymmelses folk bjuder jag honom g�, f�r att taga rov och g�ra byte, och f�r att nedtrampa det s�som orenlighet p� gatorna.

Men s� menar icke han, och i sitt hj�rta t�nker han ej s�, utan hans hj�rta st�r efter att f�rg�ra och efter att utrota folk i m�ngd.

Han s�ger: ��ro mina h�vdingar ej allasammans konungar?

Har det icke g�tt Kalno s�som Karkemis, och Hamat s�som Arpad, och Samaria s�som Damaskus?

D� min hand har tr�ffat de andra gudarnas riken, vilkas bel�ten voro f�rmer �n Jerusalems och Samarias,

skulle jag d� ej kunna g�ra med Jerusalem och dess gudabilder vad jag har gjort med Samaria och dess gudar?�

Men n�r Herren har fullbordat allt sitt verk p� Sions berg och i Jerusalem, d� skall jag hems�ka den assyriske konungens hj�rtas h�gmodsfrukt och hans stolta �gons f�rh�velse.

Ty han s�ger: �Med min hands kraft har jag utf�rt detta och genom min vishet, ty jag har f�rst�nd. Jag flyttade folkens gr�nser, deras f�rr�d utplundrade jag, och i min v�ldighet st�tte jag h�rskarna fr�n tronen.

Och min hand grep efter folkens skatter s�som efter f�geln�sten, och s�som man samlar �vergivna �gg, s� samlade jag jordens alla l�nder; ingen fanns, som r�rde vingen eller �ppnade n�bben till n�got ljud.�

Skall d� yxan ber�mma sig mot honom som hugger med den, eller s�gen f�rh�va sig mot honom som s�tter den i r�relse? Som om k�ppen satte i r�relse honom som lyfter den, eller staven lyfte en som dock �r f�rmer �n ett stycke tr�!

S� skall d� Herren, HERREN Sebaot s�nda t�rande sjukdom i hans feta kropp, och under hans h�rlighet skall brinna en brand likasom en brinnande eld.

Och Israels ljus skall bliva en eld och hans Helige en l�ga, och den skall br�nna upp och f�rt�ra dess t�rnen och dess tistlar, allt p� en dag.

Och p� hans skogars och parkers h�rlighet skall han alldeles g�ra en �nde; det skall vara, s�som n�r en sjuk t�res bort.

De tr�d som bliva kvar i hans skog skola vara l�tt r�knade; ett barn skall kunna teckna upp dem.

P� den tiden skall kvarlevan av Israel och den r�ddade skaran av Jakobs hus ej vidare st�dja sig vid honom som slog dem; i trohet skola de st�dja sig vid HERREN, Israels Helige.

En kvarleva skall omv�nda sig, en kvarleva av Jakob, till Gud, den v�ldige.

Ty om �n ditt folk, Israel, vore s�som sanden i havet, s� skall dock allenast en kvarleva d�r omv�nda sig. F�r�delsen �r oryggligt besluten, den kommer med r�ttf�rdighet s�som en flod.

Ty f�rst�ring och oryggligt besluten straffdom skall Herren, HERREN Sebaot l�ta komma �ver hela jorden.

D�rf�r s�ger Herren, HERREN Sebaot s�: Frukta icke, mitt folk, du som bor i Sion, f�r Assur, n�r han sl�r dig med riset och upplyfter sin stav mot dig, s�som man gjorde i Egypten.

Ty �nnu allenast en liten tid, och ogunsten skall hava en �nde, och min vrede skall v�nda sig till deras f�rd�rv.

Och HERREN Sebaot skall sv�nga sitt gissel �ver dem, s�som n�r han slog Midjan vid Orebsklippan; och sin stav, som han r�ckte ut �ver havet, skall han �ter upplyfta, s�som han gjorde i Egypten.

P� den tiden skall hans b�rda tagas bort ifr�n din skuldra och hans ok ifr�n din hals, ty oket skall brista s�nder f�r fetmas skull.

Han kommer �ver Ajat, han drager fram genom Migron; i Mikmas l�mnar han sin tross.

De draga fram �ver passet; i Geba taga de nattkvarter. Rama b�var; Sauls Gibea flyr.

Ropa h�gt, du dotter Gallim. Giv akt, du Laisa. Arma Anatot!

Madmena flyktar; Gebims inv�nare b�rga sitt gods.

�nnu samma dag st�r han i Nob; han lyfter sin hand mot dottern Sions berg, mot Jerusalems h�jd.

Men se, d� avhugger Herren, HERREN Sebaot den lummiga kronan, med f�rskr�ckande makt; de resliga stammarna ligga f�llda, de h�ga tr�den st�rta ned.

Den tjocka skogen nedhugges med j�rnet; Libanons skogar falla f�r den v�ldige. kvarleva skall omv�nda sig.