Chapter 44

Men h�r nu, du Jakob, min tj�nare, du Israel, som jag har utvalt.

S� s�ger HERREN, han som har skapat dig, han som danade dig redan i moderlivet och som hj�lper dig: Frukta icke, du min tj�nare Jakob, du Jesurun, som jag har utvalt.

Ty jag skall utgjuta vatten �ver de t�rstiga och str�mmar �ver det torra; jag skall utgjuta min Ande �ver din barn och min v�lsignelse �ver dina telningar,

s� att de v�xa upp mitt ibland gr�set s�som piltr�d vid vattenb�ckar.

D� skall den ene s�ga: �HERREN tillh�r jag�, och den andre skall �beropa Jakobs namn, och en tredje skall skriva p� sin hand: �HERRENS egen� och skall bruka Israel s�som ett �renamn.

S� s�ger HERREN, Israels konung, och hans f�rlossare, HERREN Sebaot: Jag �r den f�rste, och jag �r den siste, och f�rutom mig finnes ingen Gud.

Och vem talar, s�som jag har gjort, alltsedan jag l�t urtidsfolket framtr�da? M� han f�rkunna det och l�gga det fram f�r mig. Ja, m� de f�rkunna det tillkommande, vad som skall ske.

Frukten icke och varen icke f�rskr�ckta. Har jag icke f�r l�nge sedan l�tit dig h�ra om detta och f�rkunnat det? I �ren ju mina vittnen. Finnes v�l n�gon Gud f�rutom mig? Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.

Avgudamakarna �ro allasammans idel tomhet, och deras k�ra gudar kunna icke hj�lpa. Deras bek�nnare se sj�lva intet och f�rst� intet; d�rf�r m�ste de ock komma p� skam.

Om n�gon formar en gud och gjuter ett bel�te, s� �r det honom till intet gagn.

Se, hela dess f�lje skall komma p� skam; konstn�rerna sj�lva �ro ju allenast m�nniskor. M� de f�rsamlas, s� m�nga de �ro, och tr�da fram; de skola d� alla tillhopa med f�rskr�ckelse komma p� skam.

Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i gl�den, han formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till �ventyrs f�r han d�rvid sv�lta, s� att han bliver vanm�ktig, och f�rsaka att dricka, s� att han bliver matt.

Tr�snidaren sp�nner ut sitt m�tsn�re och g�r m�rken p� tr�stycket med sitt ritstift, han arbetar d�rp� med sina eggj�rn och m�rker ut det med passaren; och han g�r s� d�rav en mansbild, en prydlig m�nniskogestalt, som f�r bo i ett hus.

Man f�ller �t sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig ek och uppdrager dem �t sig bland skogens tr�d; man planterar �t sig l�rktr�d, och regnet giver dem v�xt.

Detta hava m�nniskorna till br�nsle; och man tager d�rav och v�rmer sig d�rmed, man t�nder p� det och bakar br�d d�rvid. Men d�rj�mte f�rf�rdigar man en gud d�rav och tillbeder den, man g�r d�rav ett bel�te och faller ned f�r det.

En del av tr�et br�nner man allts� upp i eld, �ver en annan del d�rav tillagar man k�tt till att �ta, steker sin stek och �ter sig m�tt; n�r man s� har v�rmt sig, s�ger man: �Gott, nu �r jag varm, nu njuter jag av brasan.�

Men av det som �r kvar g�r man en gud, man g�r sig ett bel�te, och f�r det faller man ned och tillbeder, man b�nfaller inf�r det och s�ger: �R�dda mig, ty du �r min gud.� --

Ja, s�dana veta intet och f�rst� intet, ty igent�ppta �ro deras �gon, s� att de icke se, och deras hj�rtan, s� att de intet begripa.

Ingen har s� mycken eftertanke, s� mycket vett eller f�rst�nd, att han s�ger: �En del d�rav har jag br�nt upp i eld, och p� kolen har jag bakat br�d och stekt k�tt och har s� �tit; skulle jag d� av �terstoden g�ra en styggelse? Skulle jag falla ned f�r ett stycke tr�?�

Den som s� h�ller sig till vad som blott �r aska, han �r f�rledd av ett d�rat hj�rta, s� att han icke f�rst�r att r�dda sin sj�l, icke att t�nka: �Blott f�f�nglighet �r, vad jag h�ller i min h�gra hand.�

T�nk h�rp�, du Jakob, du Israel, ty du �r min tj�nare; jag har danat dig, ja, du �r min tj�nare. Israel, du varder icke f�rg�ten av mig.

Jag utpl�nar dina �vertr�delser s�som ett moln och dina synder s�som en sky. V�nd om till mig, ty jag f�rlossar dig.

Jublen, I himlar, ty HERREN utf�r sitt verk; h�jen gl�djerop, I jordens djup, bristen ut i jubel, I berg, du skog med alla dina tr�d; ty HERREN f�rlossar Jakob, han bevisar sig h�rlig i Israel.

S� s�ger HERREN, din f�rlossare, han som danade dig redan i moderlivet: �Jag, HERREN, �r den som f�r allt, den som ensam utsp�nner himmelen och utan n�gons hj�lp breder ut jorden.

Jag �r den som g�r l�gnprofeternas tecken om intet och g�r sp�m�nnen till d�rar, den som l�ter de vise komma till korta och g�r deras klokhet till d�rskap,

men som l�ter sin tj�nares ord bliva best�ndande och fullbordar sina s�ndebuds r�dslag. Jag �r den som s�ger om Jerusalem: �Det skall bliva bebott� och om Juda st�der: �De skola varda uppbyggda; jag skall uppr�tta ruinerna d�r.�

Jag �r den som s�ger till havsdjupet: �Sina ut; dina str�mmar vill jag l�ta uttorka.�

Jag �r den som s�ger om Kores: �Han �r min herde, han skall fullborda all min vilja, och han skall s�ga om Jerusalem: 'Det skall bliva uppbyggt' och till templet: 'Din grund skall �ter varda lagd.'�