Chapter 3

Det �r sagt: Om en man skiljer sig fr�n sin hustru, och hon s� g�r bort ifr�n honom och bliver en annan mans hustru, icke f�r han d� �ter komma tillbaka till henne? Bleve icke d� det landet ohelgat? Och du, som har bedrivit otukt med s� m�nga �lskare, du vill �nd� f� komma tillbaka till mig! s�ger HERREN.

Lyft upp dina �gon till h�jderna och se: var l�t du icke sk�nda dig? Vid v�garna satt du och spejade efter dem, s�som en arab i �knen, och ohelgade landet genom din otukt och genom din ondska.

V�l blevo regnskurarna f�rh�llna, och intet v�rregn f�ll; men du hade en �ktenskapsbryterskas panna, du ville icke blygas.

Och �nd� har du nyss ropat till mig: �Min fader!�, Min ungdoms v�n �r du!�

�Skulle han kunna beh�lla vrede evinnerligen, skulle han framh�rda s� f�r alltid?� S� talar du och g�r dock vad ont �r, ja, fullbordar det ock.

Och HERREN sade till mig i konung Josias tid: Har du sett vad Israel, den avf�lliga kvinnan, har gjort? Hon gick upp p� alla h�ga berg och bort under alla gr�na tr�d och bedrev d�r otukt.

Och jag t�nkte att sedan hon hade gjort allt detta, skulle hon v�nda tillbaka till mig. Men hon v�nde icke tillbaka. Och hennes syster Juda, den trol�sa kvinnan, s�g det.

Och jag s�g, att fast�n jag hade skilt mig fr�n Israel, den avf�lliga, och givit henne skiljebrev just f�r hennes �ktenskapsbrotts skull, s� skr�mdes dock hennes syster Juda den trol�sa, icke d�rav, utan gick likaledes �stad och bedrev otukt

och ohelgade s� landet genom sin l�ttf�rdiga otukt, i det hon begick �ktenskapsbrott med sten och tr�.

Ja, oaktat allt detta v�nde hennes syster Juda, den trol�sa, icke tillbaka till mig av fullt hj�rta, utan allenast med skrymteri, s�ger HERREN.

Och HERREN sade till mig: Israel, den avf�lliga, har bevisat sig r�ttf�rdigare �n Juda, den trol�sa.

G� bort och predika s� norrut och s�g: V�nd om, Israel, du avf�lliga, s�ger HERREN, s� vill jag icke l�ngre med ogunst se p� eder; ty jag �r n�dig, s�ger HERREN, jag beh�ller icke vrede evinnerligen.

Allenast m� du besinna din missg�rning, att du har varit avf�llig fr�n HERREN, din Gud, och lupit hit och dit till fr�mmande gudar under alla gr�na tr�d; ja, I haven icke velat h�ra min r�st, s�ger HERREN.

V�nden om, I avf�lliga barn, s�ger HERREN, ty jag �r eder r�tte herre; s� vill jag h�mta eder, en fr�n var stad och tv� fr�n var sl�kt, och f�ra eder till Sion.

Och jag vill giva eder herdar efter mitt hj�rta, och de skola f�ra eder i bet med f�rst�nd och insikt.

Och det skall ske, att n�r I p� den tiden f�r�ken eder och bliven fruktsamma i landet, s�ger HERREN, d� skall man icke mer tala om HERRENS f�rbundsark eller t�nka p� den; man skall icke komma ih�g den eller sakna den, och man skall icke g�ra n�gon ny s�dan.

Utan p� den tiden skall man kalla Jerusalem �HERRENS tron�; och dit skola f�rsamla sig alla hednafolk, till HERRENS namn i Jerusalem. Och de skola icke mer vandra efter sina onda hj�rtans h�rdhet.

P� den tiden skall Juda hus g� till Israels hus, och tillsammans skola de komma fr�n nordlandet in i det land som jag gav edra f�der till arvedel.

Jag t�nkte: �Vilken plats skall jag ej f�rl�na dig bland barnen, och vilket ljuvligt land skall jag icke giva dig, den allra h�rligaste arvedel bland folken!� Och jag t�nkte: �D� skolen I kalla mig fader och icke mer vika bort ifr�n mig.�

Men s�som n�r en hustru �r trol�s mot sin make, s� haven I av Israels hus varit trol�sa mot mig, s�ger HERREN.

D�rf�r h�ras rop p� h�jderna, gr�t och b�ner av Israels barn; ty de hava g�tt p� f�rv�nda v�gar och f�rg�tit HERREN, sin Gud.

S� v�nden nu om, I avf�lliga barn, s� vill jag hela eder fr�n edert avfall. Ja se, vi komma till dig, ty du �r HERREN, v�r Gud.

Sannerligen, bedr�gligt var v�rt hopp till h�jderna, blott tomt larm g�vo oss bergen. Sannerligen, det �r hos HERREN, v�r Gud, som fr�lsning finnes f�r Israel.

Men sk�ndlighetsguden har f�rt�rt frukten av v�ra f�ders arbete, allt ifr�n v�r ungdom, deras f�r och f�kreatur, deras s�ner och d�ttrar.

S� vilja vi nu ligga h�r i v�r skam, och blygd m� h�lja oss. Ty mot HERREN, v�r Gud, hava vi syndat, vi och v�ra f�der, ifr�n v�r ungdom �nda till denna dag; vi hava icke velat h�ra HERRENS, v�r Guds, r�st.