Chapter 6

B�rgen edert gods ut ur Jerusalem, I Benjamins barn, st�ten i basun i Tekoa, och resen upp ett h�gt baner ovanf�r Bet-Hackerem; ty en olycka hotar fr�n norr, med stor f�rst�ring.

Hon som �r s� fager och f�rklemad, dottern Sion, henne skall jag f�rg�ra.

Herdar skola komma �ver henne med sina hjordar; de skola sl� upp sina t�lt runt omkring henne, avbeta var och en sitt stycke.

Ja, invigen eder till strid mot henne. �Upp, l�t oss draga �stad, medan middagsljuset varar! Ack att dagen redan lider till �nda! Ack att aftonens skuggor f�rl�ngas!

V�lan, s� l�t oss draga ditupp om natten och f�rst�ra hennes palatser.�

Ty s� s�ger HERREN Sebaot: F�llen tr�d och kasten upp vallar emot Jerusalem. Hon �r staden som skall hems�kas, hon som i sig har idel f�rtryck

Likasom en brunn l�ter vatten v�lla fram, s� l�ter hon ondska framv�lla. V�ld och f�r�delse h�r man d�r, s�r och slag �ro best�ndigt inf�r min �syn.

L�t varna dig, Jerusalem, s� att min sj�l ej v�nder sig ifr�n dig, s� att jag icke g�r dig till en �demark, till ett obebott land.

S� s�ger HERREN Sebaot: En eftersk�rd, likasom p� ett vintr�d, skall man h�lla p� kvarlevan av Israel. R�ck ut din hand �ter och �ter, s�som n�r man plockar av druvor fr�n rankorna.

Men inf�r vem skall jag tala och betyga f�r att bliva h�rd? Se, deras �ron �ro oomskurna, s� att de icke kunna h�ra. Ja, HERRENS ord har blivit till sm�lek bland dem; de hava intet behag d�rtill.

D�rf�r �r jag uppfylld av HERRENS vrede, jag f�rm�r icke h�lla den inne. Utgjut den �ver barnen p� gatan och �ver alla de unga m�nnens samkv�m; ja, b�de man och kvinna skola drabbas d�rav, j�mv�l den gamle och den som har fyllt sina dagars m�tt.

Och deras hus skola g� �ver i fr�mmandes �go s� ock deras �krar och deras hustrur, ty jag vill utr�cka min hand mot landets inbyggare, s�ger HERREN.

Ty alla, b�de sm� och stora, s�ka d�r or�tt vinning, och b�de profeter och pr�ster fara allasammans med l�gn,

de taga det l�tt med helandet av mitt folks skada; de s�ga: �Allt st�r v�l till, allt st�r v�l till�, och dock st�r icke allt v�l till.

De skola komma p� skam, ty de �vade styggelse. Likv�l k�nna de alls icke n�gon skam och veta icke av n�gon blygsel. D�rf�r skola de falla bland de andra; n�r min hems�kelse tr�ffar dem, skola de komma p� fall, s�ger HERREN,

S� sade HERREN: �St�llen eder vid v�garna och sen till, och fr�gen efter forntidens stigar, fr�gen vilken v�g som �r den goda v�gen, och vandren p� den, s� skolen I finna ro f�r edra sj�lar.� Men de svarade: �Vi vilja icke vandra p� den.�

Och n�r jag d� satte v�ktare �ver eder och sade: �Akten p� basunens ljud�, svarade de: �Vi vilja icke akta d�rp�.�

H�ren d�rf�r, I hednafolk, och m�rk, du menighet, vad som sker bland dem.

Ja h�r, du jord: Se, jag skall l�ta olycka komma �ver detta folk, s�som en frukt av deras anslag, eftersom de icke akta p� mina ord, utan f�rkasta min lag.

Vad fr�gar jag efter r�kelse, komme den ock fr�n Saba, eller efter b�sta kalmus ifr�n fj�rran land? Edra br�nnoffer t�ckas mig icke, och edra slaktoffer behaga mig icke.

D�rf�r s�ger HERREN s�: Se, jag skall l�gga st�testenar f�r detta folk; och genom dem skola b�de fader och s�ner komma p� fall, den ene borgaren skall f�rg�s med den andre.

S� s�ger HERREN: Se, ett folk kommer fr�n nordlandet, ett stort folk reser sig vid jordens yttersta �nda.

De f�ra b�ge och lans, de �ro grymma och utan f�rbarmande. D�net av dem �r s�som havets brus, och p� sina h�star rida de fram, rustade s�som k�mpar till strid, mot dig, du dotter Sion.

N�r vi h�ra ryktet om dem, sjunka v�ra h�nder ned, �ngslan griper oss, �ngest lik en barnaf�derskas.

G� icke ut p� marken, och vandra ej p� v�gen, ty fienden b�r sv�rd; skr�ck fr�n alla sidor!

Du dotter mitt folk, h�ll dig i sorgdr�kt, v�ltra dig i aska, h�j sorgel�t likasom efter ende sonen, och h�ll bitter d�dsklagan; ty pl�tsligt kommer f�rh�rjaren �ver oss.

Jag har satt dig till en proberare i mitt folk -- s�v�l som till ett f�ste -- p� det att du m� l�ra k�nna och pr�va deras v�g.

De �ro allasammans avf�lliga och genstr�viga, de g� med f�rtal, de �ro koppar och j�rn, allasammans �ro de f�rd�rvliga m�nniskor.

Bl�sb�lgen pustar, men ur elden kommer allenast bly fram; allt luttrande �r f�rg�ves, slagget bliver �nd� icke fr�nskilt.

�Ett silver som m� kastas bort�, s� kan man kalla dem, ty HERREN har f�rkastat dem.