Chapter 5

T�nk, HERRE, p� vad som har vederfarits oss sk�da ned och se till v�r sm�lek.

V�r arvedel har kommit i fr�mlingars �go, v�ra hus i utl�nningars.

Vi hava blivit v�rnl�sa, vi hava ingen fader; v�ra m�drar �ro s�som �nkor.

Vattnet som tillh�r oss f� vi dricka allenast f�r penningar; v�r egen ved m�ste vi betala.

V�ra f�rf�ljare �ro oss p� halsen; huru tr�tta vi �n �ro, unnas oss dock ingen vila.

Vi hava m�st giva oss under Egypten, under Assyrien, f�r att f� br�d till att m�tta oss med.

V�ra f�der hava syndat, de �ro icke mer, vi m�ste b�ra deras missg�rningar.

Tr�lar f� r�da �ver oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras v�ld.

Med fara f�r v�rt liv h�mta vi v�rt br�d, b�rga det undan �knens sv�rd.

V�r hud �r gl�dande s�som en ugn, f�r br�nnande hungers skull.

Kvinnorna kr�nkte man i Sion, jungfrurna i Juda st�der.

Furstarna blevo upph�ngda av deras h�nder, f�r de �ldste visade de ingen f�rsyn.

Ynglingarna m�ste b�ra p� kvarnstenar, och gossarna dignade under vedb�rdor.

De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upph�rt med sitt str�ngaspel.

V�ra hj�rtan hava icke mer n�gon fr�jd i sorgel�t �r v�r dans f�rvandlad.

Kronan har fallit ifr�n v�rt huvud; ve oss, att vi syndade s�!

D�rf�r hava ock v�ra hj�rtan blivit sjuka, d�rf�r �ro v�ra �gon f�rm�rkade,

f�r Sions bergs skull, som nu ligger �de, s� att r�varna str�va omkring d�rp�.

Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron best�r fr�n sl�kte till sl�kte.

Varf�r vill du f�r alltid f�rg�ta oss, f�rkasta oss f�r best�ndigt?

Tag oss �ter till dig, HERRE, s� att vi f� v�nda �ter; f�rnya v�ra dagar, s� att de bliva s�som fordom.

Eller har du alldeles f�rkastat oss? F�rt�rnas du p� oss s� �verm�ttan?