Chapter 20

I sjunde �ret, p� tionde dagen i femte m�naden, kommo n�gra av de �ldste i Israel f�r att fr�ga HERREN; och de satte sig ned hos mig.

D� kom HERRENS ord till mig han sade:

Du m�nniskobarn, tala med de �ldste i Israel och s�g till dem: S� s�ger Herren, HERREN: Haven I kommit f�r att fr�ga mig? S� sant jag lever, jag l�ter icke fr�ga mig av eder, s�ger Herren, HERREN.

Men vill du d�ma dem, ja, vill du d�ma, du m�nniskobarn, s� f�reh�ll dem deras f�ders styggelser

och s�g till dem: S� s�ger Herren, HERREN: P� den dag d� jag utvalde Israel, d� upplyfte jag min hand till ed inf�r Jakobs hus' barn och gjorde mig k�nd f�r dem i Egyptens land; jag upplyfte min hand till ed inf�r dem och sade: �Jag �r HERREN, eder Gud.

P� den dagen lovade jag dem med upplyft hand att f�ra dem ut ur Egyptens land, till det land som jag hade utsett �t dem, ett land som skulle flyta av mj�lk och honung, och som vore h�rligast bland alla l�nder.

Och jag sade till dem: �Var och en av eder kaste bort sina �gons styggelser, och ingen orene sig p� Egyptens el�ndiga avgudar; jag �r HERREN, eder Gud.�

Men de voro genstr�viga mot mig och ville icke h�ra p� mig; de kastade icke bort var och en sina �gons styggelser, och de �verg�vo icke Egyptens el�ndiga avgudar. D� t�nkte jag p� att utgjuta min f�rt�rnelse �ver dem och att utt�mma min vrede p� dem mitt i Egyptens land.

Men vad jag gjorde, det gjorde jag f�r mitt namns skull, f�r att detta icke skulle bliva van�rat i de folks �gon, bland vilka de levde, och i vilkas �syn jag gjorde mig k�nd f�r dem, i det jag f�rde dem ut ur Egyptens land.

S� f�rde jag dem d� ut ur Egyptens land och l�t dem komma in i �knen.

Och jag gav dem mina stadgar och kungjorde f�r dem mina r�tter; den m�nniska som g�r efter dem f�r leva genom dem.

Jag gav dem ock mina sabbater, till att vara ett tecken mellan mig och dem, f�r att man skulle veta att jag �r HERREN, som helgar dem.

Men Israels hus var genstr�vigt mot mig i �knen; de vandrade icke efter mina stadgar, utan f�raktade mina r�tter, fast�n den m�nniska som g�r efter dem f�r leva genom dem; de ohelgade ock sv�rt mina sabbater. D� t�nkte jag p� att utgjuta min f�rt�rnelse �ver dem i �knen och s� f�rg�ra dem.

Men vad jag gjorde, det gjorde jag f�r mitt namns skull, f�r att detta icke skulle bliva van�rat i de folks �gon, i vilkas �syn jag hade f�rt dem ut.

Likv�l upplyfte jag min hand inf�r dem i �knen och svor att jag icke skulle l�ta dem komma in i det land som jag hade givit dem, ett land som skulle flyta av mj�lk och honung, och som vore h�rligast bland alla l�nder --

detta d�rf�r att de f�raktade mina r�tter och icke vandrade efter mina stadgar, utan ohelgade mina sabbater, i det att deras hj�rtan f�ljde efter deras el�ndiga avgudar.

Men jag visade dem skonsamhet och f�rd�rvade dem icke; jag gjorde icke alldeles �nde p� dem i �knen.

Och jag sade till deras barn i �knen: �I skolen icke vandra efter edra f�ders stadgar och icke h�lla deras r�tter, ej heller orena eder p� deras el�ndiga avgudar.

Jag �r HERREN, eder Gud; vandren efter mina stadgar och h�ller mina r�tter och g�ren efter dem.

Och helgen mina sabbater, och m� de vara ett tecken mellan mig och eder, f�r att man m� veta att jag �r HERREN, eder Gud.

Men deras barn voro genstr�viga mot mig; de vandrade icke efter mina stadgar och h�llo icke mina r�tter, s� att de gjorde efter dem fast�n den m�nniska som g�r efter dem f�r leva genom dem; de ohelgade ock mina sabbater. D� t�nkte jag p� att utgjuta min f�rt�rnelse �ver dem och att utt�mma min vrede p� dem i �knen.

Men jag drog min hand tillbaka, och vad jag gjorde, det gjorde jag f�r mitt namns skull, f�r att detta icke skulle bliva van�rat i de folks �gon, i vilkas �syn jag hade f�rt dem ut.

Likv�l upplyfte jag min hand inf�r dem i �knen och svor att f�rskingra dem bland folken och f�rstr� dem i l�nderna,

eftersom de icke gjorde efter mina r�tter, utan f�raktade mina stadgar och ohelgade mina sabbater, och eftersom deras �gon h�ngde vid deras f�ders el�ndiga avgudar.

D�rf�r gav jag dem ock stadgar som icke voro till deras b�tnad, och r�tter genom vilka de icke kunde bliva vid liv.

Och jag l�t dem orena sig med sina offersk�nker, med att l�ta allt som �ppnade moderlivet g� genom eld, ty jag ville sl� dem med f�rf�ran, p� det att de skulle f�rst� att jag �r HERREN.

Tala d�rf�r till Israels hus, du m�nniskobarn, och s�g till dem: S� s�ger Herren, HERREN: Ocks� d�rmed hava edra f�der h�dat mig, att de hava beg�tt otrohet mot mig.

N�r jag hade l�tit dem komma in i det land som jag med upplyft hand hade lovat att giva dem, och n�r de s� d�r fingo se n�gon h�g kulle eller n�got lummigt tr�d, d� offrade de d�r sina slaktoffer och framburo d�r sina offerg�vor, mig till f�rt�rnelse, och l�to d�r sina offers v�lbehagliga lukt uppstiga och utg�to d�r sina drickoffer.

D� sade jag till dem: �Vad �r detta f�r en offerh�jd, denna som I kommen till?� D�rav fick en s�dan plats namnet �offerh�jd�, s�som man s�ger �nnu i dag.

S�g d�rf�r till Israels hus: S� s�ger Herren, HERREN: Skolen d� I orena eder p� samma s�tt som edra f�der gjorde, och i trol�s avf�llighet l�pa efter deras styggelser?

I orenen eder �nnu i dag p� alla edra el�ndiga avgudar, i det att I framb�ren �t dem edra offersk�nker och l�ten edra barn g� genom eld. Skulle jag d� l�ta fr�ga mig av eder, I av Israels hus? Nej, s� sant jag lever, s�ger Herren, HERREN, ja l�ter icke fr�ga mig av eder.

Och f�rvisso skall icke det f� ske som har kommit eder i sinnet, d� I t�nken: �Vi vilja bliva s�som hedningarna, s�som folken i andra l�nder: vi vilja tj�na tr� och sten.

S� sant jag lever, s�ger Herren, HERREN, med stark hand och utr�ckt arm och utgjuten f�rt�rnelse skall jag sannerligen regera �ver eder.

Och med stark hand och utr�ckt arm och utgjuten f�rt�rnelse skall jag f�ra eder ut ifr�n folken och f�rsamla eder fr�n de l�nder i vilka I �ren f�rstr�dda.

Och jag skall f�ra eder in i Folkens �ken, och d�r skall jag g� till r�tta med eder, ansikte mot ansikte.

Likasom jag gick till r�tta med edra f�der i �knen vid Egyptens land, s� skall jag ock g� till r�tta med eder, s�ger Herren, HERREN.

Och jag skall l�ta eder draga fram under staven och tvinga eder in i f�rbundets band.

Och jag skall rensa bort ifr�n eder dem som s�tta sig upp emot mig och avfalla fr�n mig, jag skall skaffa bort dem ur det land d�r de nu bo, men in i Israels land skola de icke f� komma; och I skolen f�rnimma att jag �r HERREN.

Men h�ren nu, I av Israels hus: S� s�ger Herren, HERREN: V�lan, g�n �stad och tj�nen edra el�ndiga avgudar, var och en dem han har. Sedan skolen I f�rvisso komma att h�ra p� mig, och I skolen d� icke mer ohelga mitt heliga namn med edra offersk�nker och edra el�ndiga avgudar.

Ty p� mitt heliga berg, p� Israels h�ga berg, s�ger Herren, HERREN d�r skall hela Israels hus tj�na mig, s� m�nga d�rav som finnas i landet; d�r skall jag finna behag i dem, d�r skall jag hava lust till edra offerg�rder och till f�rstlingen av edra g�vor, vadhelst I viljen helga.

Vid den v�lbehagliga lukten skall jag finna behag i eder, n�r tiden kommer, att jag f�r eder ut ifr�n folken och f�rsamlar eder fr�n de l�nder i vilka I �ren f�rstr�dda. Och jag skall bevisa mig helig p� eder inf�r folkens �gon.

Ja, I skolen f�rnimma att jag �r HERREN, n�r jag l�ter eder komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand lovade att giva �t edra f�der.

Och d�r skolen I t�nka tillbaka p� edra v�gar och p� alla de g�rningar som I orenaden eder med; och I skolen k�nna leda vid eder sj�lva f�r allt det onda som I haven gjort.

Och I skolen f�rnimma att jag �r HERREN, n�r jag s� handlar med eder, f�r mitt namns skull och icke efter edra onda v�gar och edra sk�ndliga g�rningar, I av Israels hus, s�ger Herren, HERREN.

Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

Du m�nniskobarn, v�nd ditt ansikte s�derut och predika mot s�der; ja, profetera mot skogslandet s�derut;

s�g till skogen s�derut: H�r HERRENS ord: S� s�ger Herren, HERREN: Se, jag skall t�nda upp en eld i dig, och den skall f�rt�ra alla tr�d i dig, b�de de friska och de torra; den flammande l�gan skall icke kunna sl�ckas, och av den skola allas ansikten f�rbr�nnas, allas mellan s�der och norr.

Och allt k�tt skall se att jag, HERREN, har uppt�nt den; den skall icke kunna sl�ckas.

Och jag sade: �Ack, Herre, HERRE! Dessa s�ga om mig: 'Denne talar ju g�tor.'�