Chapter 6

Darejaves fann f�r gott att s�tta �ver riket ett hundra tjugu satraper, f�r att s�dana skulle finnas �verallt i riket.

Och �ver dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en; inf�r dessa skulle satraperna avl�gga r�kenskap, s� att konungen icke lede n�got men.

Men Daniel gjorde sig bem�rkt framf�r de andra furstarna och satraperna, ty en �verm�ttan h�g ande var i honom, och konungen var bet�nkt p� att s�tta honom �ver hela riket.

D� s�kte de andra furstarna och satraperna att finna n�gon sak mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna n�gon s�dan sak eller n�got som var or�tt, eftersom han var trogen i sin tj�nst; ingen f�rsummelse och intet or�tt var att finna hos honom.

D� sade m�nnen: �Vi l�ra icke finna n�gon sak mot denne Daniel, om vi icke till �ventyrs kunna finna en s�dan i hans gudsdyrkan.�

D�refter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och sade till honom s�: �M� du leva evinnerligen, konung Darejaves!

Alla rikets furstar, landsh�vdingarna och satraperna, r�dsherrarna och st�th�llarna hava r�dslagit om att en kunglig f�rordning borde utf�rdas och ett f�rbud stadgas, av det inneh�ll att vilken som helst som under trettio dagar v�nder sig med b�n till n�gon annan, vare sig gud eller m�nniska, �n till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.

S� l�t nu, o konung, h�rom utf�rda ett f�rbud och s�tta upp en skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan �terkallas.�

I �verensst�mmelse h�rmed l�t d� konung Darejaves s�tta upp en skrivelse och utf�rda ett f�rbud.

Men s� snart Daniel hade f�tt veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus, varest han i sin �vre sal hade f�nster som voro �ppna i riktning mot Jerusalem. D�r f�ll han tre g�nger om dagen ned p� sina kn�n och bad och tackade sin Gud, s�som han f�rut hade pl�gat g�ra.

N�r m�nnen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och �kallande sin Gud.

D�refter gingo de till konungen och fr�gade honom ang�ende det kungliga f�rbudet: �Har du icke l�tit s�tta upp ett f�rbud, av det inneh�ll att vilken som helst som under trettio dagar v�nder sig med b�n till n�gon annan, vare sig gud eller m�nniska, �n till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?� Konungen svarade och sade: �Jo, och det p�budet st�r fast efter Mediens och Persiens oryggliga lag.�

D� svarade de och sade till konungen: �Daniel, en av de judiska f�ngarna, aktar varken p� dig eller p� det f�rbud som du har l�tit s�tta upp, utan f�rr�ttar sin b�n tre g�nger om dagen.�

N�r konungen h�rde detta, blev han mycket bedr�vad och gjorde sig bekymmer �ver huru han skulle kunna r�dda Daniel; �nda till solnedg�ngen m�dade han sig med att s�ka en utv�g att hj�lpa honom.

D� skyndade m�nnen till konungen och sade till honom: �Vet, o konung, att det �r en Mediens och Persiens lag att intet f�rbud och ingen f�rordning som konungen utf�rdar kan �terkallas.�

D� l�t konungen h�mta Daniel och kasta honom i lejongropen och konungen talade till Daniel och sade: �Din Gud, den som du s� oavl�tligen dyrkar, han m� r�dda dig.�

Och man f�rde fram en sten och lade den �ver gropens �ppning, och konungen f�rseglade den med sitt eget och med sina storm�ns signet, f�r att ingen f�r�ndring skulle kunna g�ras i det som nu hade skett med Daniel.

D�refter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela natten under fasta och l�t inga kvinnor komma inf�r sig; och s�mnen flydde honom.

Sedan om morgonen, n�r det dagades, stod konungen upp och gick med hast till lejongropen.

Och n�r han hade kommit n�ra intill gropen, ropade han p� Daniel med �ngslig r�st; konungen talade till Daniel och sade: �Daniel, du den levande Gudens tj�nare, har v�l din Gud, den som du s� oavl�tligen dyrkar, kunnat r�dda dig fr�n lejonen?�

D� svarade Daniel konungen: �M� du leva evinnerligen, o konung!

Min Gud har s�nt sin �ngel och tillslutit lejonens gap, s� att de icke hava gjort mig n�gon skada. Ty jag har inf�r honom befunnits oskyldig; ej heller har jag f�rbrutit mig mot dig, o konung.

D� blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga Daniel upp ur gropen. Och n�r Daniel hade blivit tagen upp ur gropen, kunde man icke uppt�cka n�gon skada p� honom; ty han hade trott p� sin Gud.

Sedan l�t konungen h�mta de m�n som hade anklagat Daniel, och han l�t kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och innan de �nnu hade hunnit till bottnen i gropen, f�llo lejonen �ver dem och krossade alla deras ben.

D�refter l�t konung Darejaves skriva till alla folk och stammar och tungom�l som funnos p� hela jorden: �Mycken frid vare med eder!

H�rmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela omr�de skall b�va och frukta f�r Daniels Gud. Ty han �r den levande Guden, som f�rbliver evinnerligen; och hans rike �r s�dant att det icke kan f�rst�ras, och hans v�lde best�r intill �nden.

Han �r en r�ddare och hj�lpare, och han g�r tecken och under i himmelen och p� jorden, han som har r�ddat Daniel ur lejonens v�ld.�

Och denne Daniel steg i �ra och makt under Darejaves' och under persern Kores' regeringar.