Chapter 4

Men detta f�rtr�t Jona h�geligen, och hans vrede uppt�ndes.

Och han bad till HERREN och sade: �Ack Herre, var det icke detta jag t�nkte, n�r jag �nnu var i mitt land! D�rf�r ville jag ock i f�rv�g fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du �r en n�dig och barmh�rtig Gud, l�ngmodig och stor i mildhet, och s�dan att du �ngrar det onda.

S� tag nu, Herre, mitt liv ifr�n mig; ty jag vill hellre vara d�d �n leva.�

Men HERREN sade: �Menar du att du har sk�l till att vredgas?�

Och Jona gick ut ur staden och stannade �ster om staden; d�r gjorde han sig en hydda och satt i skuggan d�runder, f�r att se huru det skulle g� med staden.

Och HERREN Gud l�t en ricinbuske skjuta upp �ver Jona, f�r att den skulle giva skugga �t hans huvud och hj�lpa honom ur hans f�rtrytelse; och Jona gladde sig h�geligen �ver ricinbusken.

Men dagen d�refter, n�r morgonrodnaden gick upp, s�nde Gud maskar som fr�tte ricinbusken, s� att den vissnade.

N�r sedan solen hade g�tt upp, s�nde Gud en br�nnande �stanvind, och solen stack Jona p� huvudet, s� att han f�rsm�ktade. D� �nskade han sig d�den och sade: �Jag vill hellre vara d�d �n leva.�

Men Gud sade till Jona: �Menar du att du har sk�l till att vredgas f�r ricinbuskens skull?� Han svarade: �Jag m� v�l hava sk�l att vredgas till d�ds.�

D� sade HERREN: �Du �mkar dig �ver ricinbusken, som du icke har haft n�gon m�da med och icke har dragit upp, som kom till p� en natt och f�rgicks efter en natt.

Och jag skulle icke �mka mig �ver Nineve, den stora staden, d�r mer �n ett hundra tjugu tusen m�nniskor finnas, som icke f�rst� att skilja mellan h�ger och v�nster, och d�rtill djur i myckenhet!�