Chapter 6

Och han gick bort d�rifr�n och begav sig till sin f�dernestad; och hans l�rjungar f�ljde honom.

Och n�r det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket h�pnade, n�r de h�rde honom; de sade: �Varifr�n har han f�tt detta? Och vad �r det f�r vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftg�rningar som g�ras genom honom, varifr�n komma de?

�r d� denne icke timmermannen, han som �r Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar h�r hos oss?� S� blev han f�r dem en st�testen.

D� sade Jesus till dem: �En profet �r icke f�raktad utom i sin f�dernestad och bland sina fr�nder och i sitt eget hus.�

Och han kunde icke d�r g�ra n�gon kraftg�rning, utom att han botade n�gra f� sjuka, genom att l�gga h�nderna p� dem.

Och han f�rundrade sig �ver deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, fr�n den ena byn till den andra, och undervisade.

Och han kallade till sig de tolv och s�nde s� ut dem, tv� och tv�, och gav dem makt �ver de orena andarna.

Och han bj�d dem att icke taga n�got med sig p� v�gen, utom allenast en stav: icke br�d, icke r�nsel, icke penningar i b�ltet.

Sandaler finge de dock hava p� f�tterna, men de skulle icke b�ra dubbla livkl�dnader.

Och han sade till dem: �N�r I haven kommit in i n�got hus, s� stannen d�r, till dess I l�mnen den orten.

Och om man p� n�got st�lle icke tager emot eder och icke h�r p� eder, s� g�n bort d�rifr�n, och skudden av stoftet som �r under edra f�tter, till ett vittnesb�rd mot dem.�

Och de gingo ut och predikade att man skulle g�ra b�ttring;

och de drevo ut m�nga onda andar och smorde m�nga sjuka med olja och botade dem.

Och konung Herodes fick h�ra om honom, ty hans namn hade blivit k�nt. Man sade: �Det �r Johannes d�paren, som har uppst�tt fr�n de d�da, och d�rf�r verka dessa krafter i honom.�

Men andra sade: �Det �r Elias.� Andra �ter sade: �Det �r en profet, lik de andra profeterna.�

Men n�r Herodes h�rde detta, sade han: �Det �r Johannes, den som jag l�t halshugga. Han bar uppst�tt fr�n de d�da.�

Herodes hade n�mligen s�nt �stad och l�tit gripa Johannes och binda honom och s�tta honom i f�ngelse, f�r Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till �kta,

och Johannes hade d� sagt till honom: �Det �r icke lovligt f�r dig att hava din broders hustru.�

D�rf�r hyste nu Herodes agg till honom och ville d�da honom, men han hade icke makt d�rtill.

Ty Herodes f�rstod att Johannes var en r�ttf�rdig och helig man, och han fruktade f�r honom och gav honom sitt beskydd. Och n�r han hade h�rt honom, blev han bet�nksam i m�nga stycken; och han h�rde honom g�rna.

Men s� kom en l�glig dag, i det att Herodes p� sin f�delsedag gjorde ett g�stabud f�r sina storm�n och f�r krigs�verstarna och de f�rn�msta m�nnen i Galileen.

D� gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsg�ster. Och konungen sade till flickan: �Beg�r av mig vadhelst du vill, s� skall jag giva dig det.�

Ja, han lovade henne detta med ed och sade: �Vadhelst du beg�r av mig, det skall jag giva dig, �nda till h�lften av mitt rike.�

D� gick hon ut och fr�gade sin moder: �Vad skall jag beg�ra?� Hon svarade: �Johannes d�parens huvud.�

Och strax skyndade hon in till konungen och framst�llde sin beg�ran och sade: �Jag vill att du nu genast giver mig p� ett fat Johannes d�parens huvud.�

D� blev konungen mycket bekymrad, men f�r edens och f�r bordsg�sternas skull ville han icke avvisa henne.

Allts� s�nde konungen strax en drabant med befallning att h�mta hans huvud. Och denne gick �stad och halsh�gg honom i f�ngelset

och bar sedan fram hans huvud p� ett fat och gav det �t flickan, och flickan gav det �t sin moder.

Men n�r hans l�rjungar fingo h�ra h�rom, kommo de och togo hans d�da kropp och lade den i en grav.

Och apostlarna f�rsamlade sig hos Jesus och omtalade f�r honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade l�rt folket.

D� sade han till dem: �Kommen nu I med mig bort till en �de trakt, d�r vi f� vara allena, och vilen eder n�got litet.� Ty de fingo icke ens tid att �ta; s� m�nga voro de som kommo och gingo.

De foro allts� i b�ten bort till en �de trakt, d�r de kunde vara allena.

Men man s�g dem fara sin v�g, och m�nga fingo veta det; och fr�n alla st�der str�mmade d� m�nniskor tillsammans dit landv�gen och kommo fram f�re dem.

N�r han s� steg i land, fick han se att d�r var mycket folk. D� �mkade han sig �ver dem, eftersom de voro �lika f�r som icke hade n�gon herde�; och han begynte undervisa dem i m�ngahanda stycken.

Men n�r det redan var l�ngt lidet p� dagen, tr�dde hans l�rjungar fram till honom och sade: �Trakten �r �de, och det �r redan l�ngt lidet p� dagen.

L�t dem skiljas �t, s� att de kunna g� bort i g�rdarna och byarna h�romkring och k�pa sig n�got att �ta.�

Men han svarade och sade till dem: �Given I dem att �ta.� De svarade honom: �Skola vi d� g� bort och k�pa br�d f�r tv� hundra silverpenningar och giva dem att �ta?�

Men han sade till dem: �Huru m�nga br�d haven I? G�n och sen efter.� Sedan de hade gjort s�, svarade de: �Fem, och d�rtill tv� fiskar.�

D� befallde han dem att l�ta alla i skilda matlag l�gga sig ned i gr�na gr�set.

Och de l�grade sig d�r i skilda hopar, hundra eller femtio i var.

D�refter tog han de fem br�den och de tv� fiskarna och s�g upp till himmelen och v�lsignade dem. Och han br�t br�den och gav dem �t l�rjungarna, f�r att de skulle l�gga fram �t folket; ocks� de tv� fiskarna delade han mellan dem alla.

Och de �to alla och blevo m�tta.

Sedan samlade man upp �verblivna br�dstycken, tolv korgar fulla, d�rtill ock kvarlevor av fiskarna.

Och det var fem tusen m�n som hade �tit.

Strax d�refter n�dgade han sina l�rjungar att stiga i b�ten och i f�rv�g fara �ver till Betsaida p� andra stranden, medan han sj�lv tills�g att folket skildes �t.

Och n�r han hade tagit avsked av folket, gick han d�rifr�n upp p� berget f�r att bedja.

N�r det s� hade blivit afton, var b�ten mitt p� sj�n, och han var ensam kvar p� land.

Och han s�g dem vara h�rt ansatta, d�r de rodde fram, ty vinden l�g emot dem. Vid fj�rde nattv�kten kom han d� till dem, g�ende p� sj�n, och skulle just g� f�rbi dem.

Men n�r de fingo se honom g� p� sj�n, trodde de att det var en v�lnad och ropade h�gt;

ty de s�go honom alla och blevo f�rf�rade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: �Varen vid gott mod; det �r jag, varen icke f�rskr�ckta.�

D�refter steg han upp till dem i b�ten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor h�pnad;

ty de hade icke kommit till f�rst�nd genom det som hade skett med br�den, utan deras hj�rtan voro f�rstockade.

N�r de hade farit �ver till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till d�r.

Och n�r de stego ur b�ten, k�nde man strax igen honom;

och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte d� �verallt b�ra de sjuka p� s�ngar dit d�r man h�rde att han var.

Och varhelst han gick in i n�gon by eller n�gon stad eller n�gon g�rd, d�r lade man de sjuka p� de �ppna platserna. Och de b�do honom att �tminstone f� r�ra vid h�rntofsen p� hans mantel; och alla som r�rde vid den blevo hulpna.