Chapter 7

Och faris�erna, s� ock n�gra skriftl�rde som hade kommit fr�n Jerusalem, f�rsamlade sig omkring honom;

och de fingo d� se n�gra av hans l�rjungar �ta med �orena�, det �r otvagna, h�nder.

Nu �r det s� med faris�erna och alla andra judar, att de icke �ta n�got utan att f�rut, till �tlydnad av de �ldstes stadgar, noga hava tvagit sina h�nder,

likasom de icke heller, n�r de komma fr�n torget, �ta n�got utan att f�rut hava tvagit sig; m�nga andra stadgar finnas ock, som de av �lder pl�ga h�lla, s�som att sk�lja b�gare och tr�kannor och kopparsk�lar.

D�rf�r fr�gade honom nu faris�erna och de skriftl�rde: �Varf�r vandra icke dina l�rjungar efter de �ldstes stadgar, utan �ta med orena h�nder?�

Men han svarade dem: �R�tt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, s�som det �r skrivet: 'Detta folk �rar mig med sina l�ppar, men deras hj�rtan �ro l�ngt ifr�n mig;

och f�f�ngt dyrka de mig, eftersom de l�ror de f�rkunna �ro m�nniskobud.'

I s�tten Guds bud � sido och h�llen m�nniskors stadgar.�

Ytterligare sade han till dem: �R�tt s�; I upph�ven Guds bud f�r att h�lla edra egna stadgar!

Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som sm�dar sin fader eller sin moder, han skall d�den d�.'

Men I s�gen: om en son s�ger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava f�tt till hj�lp, det giver jag i st�llet s�som korban' (det betyder offerg�va),

d� kunnen I icke tillst�dja honom att vidare g�ra n�got f�r sin fader eller sin moder.

P� detta s�tt g�ren I Guds budord om intet genom edra f�derne�rvda stadgar. Och mycket annat s�dant g�ren I.�

D�refter kallade han �ter folket till sig och sade till dem: �H�ren mig alla och f�rst�n.

Intet som utifr�n g�r in i m�nniskan kan orena henne, men vad som g�r ut ifr�n m�nniskan, detta �r det som orenar henne.�

N�r han sedan hade l�mnat folket och kommit inomhus, fr�gade hans l�rjungar honom om detta bildliga tal.

Han svarade dem: ��ren d� ocks� I s� utan f�rst�nd? Insen I icke att intet som utifr�n g�r in i m�nniskan kan orena henne,

eftersom det icke g�r in i hennes hj�rta, utan ned i buken, och har sin naturliga utg�ng?� H�rmed f�rklarade han all mat f�r ren.

Och han tillade: �Vad som g�r ut ifr�n m�nniskan, detta �r det som orenar m�nniskan.

Ty inifr�n, fr�n m�nniskornas hj�rtan, utg� deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord,

�ktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, l�saktighet, avund, h�delse, �vermod, of�rsynt v�sende.

Allt detta onda g�r inifr�n ut, och det orenar m�nniskan.�

Och han stod upp och begav sig bort d�rifr�n till Tyrus' omr�de. D�r gick han in i ett hus och ville icke att n�gon skulle f� veta det. Dock kunde han icke f�rbliva obem�rkt,

utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax d� hon hade f�tt h�ra om honom, och f�ll ned f�r hans f�tter;

det var en grekisk kvinna av syrofenicisk h�rkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.

Men han sade till henne: �L�t barnen f�rst bliva m�ttade; det �r ju otillb�rligt att taga br�det fr�n barnen och kasta det �t hundarna.�

Hon svarade och sade till honom: �Ja, Herre; ocks� �ta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.�

D� sade han till henne: �F�r det ordets skull s�ger jag dig: G�; den onde anden har farit ut ur din dotter.�

Och n�r hon kom hem, fann hon flickan ligga p� s�ngen och s�g att den onde anden hade farit ut.

Sedan begav han sig �ter bort ifr�n Tyrus' omr�de och tog v�gen �ver Sidon och kom, genom Dekapolis' omr�de, till Galileiska sj�n.

Och man f�rde till honom en som var d�v och n�stan stum och bad honom att l�gga handen p� denne.

D� tog han honom avsides ifr�n folket och satte sina fingrar i hans �ron och spottade och r�rde vid hans tunga

och s�g upp till himmelen, suckade och sade till honom: �Effata� (det betyder: �Uppl�t dig�).

D� �ppnades hans �ron, och hans tungas band l�stes, och han talade redigt och klart.

Och Jesus f�rbj�d dem att omtala detta f�r n�gon; men ju mer han f�rbj�d dem, dess mer f�rkunnade de det.

Och folket h�pnade �verm�ttan och sade: �Allt har han v�l best�llt: de d�va l�ter han h�ra och de stumma tala.�