Chapter 5

D�refter inf�ll en av judarnas h�gtider, och Jesus for upp till Jerusalem.

Vid F�rporten i Jerusalem ligger en damm, p� hebreiska kallad Betesda, och invid den finnas fem pelarg�ngar.

I dessa l�go m�nga sjuka, blinda, halta, f�rtvinade.

D�r fanns nu en man som hade varit sjuk i trettio�tta �r.

D� Jesus fick se denne, d�r han l�g, och fick veta att han redan l�ng tid hade varit sjuk, sade han till honom: �Vill du bliva frisk?�

Den sjuke svarade honom: �Herre, jag har ingen som hj�lper mig ned i dammen, n�r vattnet har kommit i r�relse; och s� stiger en annan ditned f�re mig, medan jag �nnu �r p� v�g.�

Jesus sade till honom: �St� upp, tag din s�ng och g�.�

Och strax blev mannen frisk och tog sin s�ng och gick. Men det var sabbat den dagen.

D�rf�r sade judarna till mannen som hade blivit botad: �Det �r sabbat; det �r icke lovligt f�r dig att b�ra s�ngen.�

Men han svarade dem: �Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: 'Tag din s�ng och g�.'�

D� fr�gade de honom: �Vem var den mannen som sade till dig att du skulle taga sin s�ng och g�?�

Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var d�r p� platsen. --

Sedan tr�ffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom: �Se, du har blivit frisk; synda icke h�refter, p� det att icke n�got v�rre m� vederfaras dig.�

Mannen gick d� bort och omtalade f�r judarna, att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

D�rf�r f�rf�ljde nu judarna Jesus, eftersom han gjorde s�dant p� sabbaten.

Men han svarade dem: �Min Fader verkar �nnu alltj�mt; s� verkar ock jag.�

Och d�rf�r stodo judarna �nnu mer efter att d�da honom, eftersom han icke allenast ville g�ra sabbaten om intet, utan ock kallade Gud sin Fader och gjorde sig sj�lv lik Gud.

D� talade Jesus �ter och sade till dem: �Sannerligen, sannerligen s�ger jag eder: Sonen kan icke g�ra n�got av sig sj�lv, utan han g�r allenast vad han ser Fadern g�ra; ty vad han g�r, det g�r likaledes ock Sonen.

Ty Fadern �lskar Sonen och l�ter honom se allt vad han sj�lv g�r; och st�rre g�rningar, �n dessa �ro, skall han l�ta honom se, s� att I skolen f�rundra eder.

Ty s�som Fadern uppv�cker d�da och g�r dem levande, s� g�r ock Sonen levande vilka han vill.

Icke heller d�mer Fadern n�gon, utan all dom har han �verl�tit �t Sonen,

f�r att alla skola �ra Sonen s�som de �ra Faderns. Den som icke �rar Sonen, han �rar icke heller Fadern, som har s�nt honom.

Sannerligen, sannerligen s�ger jag eder: Den som h�r mina ord och tror honom som har s�nt mig, han har evigt liv och kommer icke under n�gon dom, utan har �verg�tt fr�n d�den till livet.

Sannerligen s�ger jag eder: Den stund kommer, jag, den �r redan inne, s� de d�da skola h�ra Guds Sons r�st, och de som h�ra den skola bliva levande.

Ty s�som Fadern har liv i sig sj�lv, s� har han ock givit �t Sonen att hava liv i sig sj�lv.

Och han har givit honom makt att h�lla dom, eftersom han �r M�nniskoson.

F�rundren eder icke �ver detta. Ty den stund kommer, d� alla som �ro i gravarna skola h�ra hans r�st

och g� ut ur dem: de som hava gjort vad gott �r skola uppst� till liv, och de som hava gjort vad ont �r skola uppst� till dom.

Jag kan icke g�ra n�got av mig sj�lv. S�som jag h�r, s� d�mer jag; och min dom �r r�ttvis, ty jag s�ker icke min vilja, utan dens vilja, som har s�nt mig.

Om jag sj�lv vittnar om mig, s� g�ller icke mitt vittnesb�rd.

Men det �r en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesb�rd om mig �r sant.

I haven s�nt bud till Johannes, och han har vittnat f�r sanningen,

Dock, det �r icke av n�gon m�nniska som jag tager emot vittnesb�rd om mig; men jag s�ger detta, f�r att I skolen bliva fr�lsta.

Han var den brinnande, skinande lampan, och f�r en liten stund villen I fr�jdas i dess ljus.

Men jag har ett vittnesb�rd om mig, som �r f�rmer �n Johannes' vittnesb�rd: de g�rningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de g�rningar som jag g�r, de vittna om mig, att Fadern har s�nt mig.

Ja, Fadern, som har s�nt mig, han har sj�lv vittnat om mig. Hans r�st haven I aldrig n�gonsin h�rt, ej heller haven I sett hans gestalt,

och hans ord haven I icke l�tit f�rbliva i eder. Ty den han har s�nt, honom tron I icke.

I rannsaken skrifterna, d�rf�r att I menen eder i dem hava evigt liv; och det �r dessa som vittna om mig.

Men I viljen icke komma till mig f�r att f� liv.

Jag tager icke emot pris av m�nniskor;

men jag k�nner eder och vet att I icke haven Guds k�rlek i eder.

Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.

Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke s�ken det pris som kommer fr�n honom som allena �r Gud?

Menen icke att det �r jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder �r Moses, han till vilken I s�tten edert hopp.

Trodden I Moses, s� skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit.

Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I d� kunna tro mina ord?�