Chapter 4

Medan de �nnu talade till folket, kommo pr�sterna och tempelvaktens bef�lhavare och sadduc�erna �ver dem.

Ty det f�rtr�t dem att du undervisade folket och i Jesus f�rkunnade uppst�ndelsen fr�n de d�da.

D�rf�r grepo de dem nu och satte dem i f�ngsligt f�rvar till f�ljande dag, eftersom det redan var afton.

Men m�nga av dem som hade h�rt vad som hade talats kommo till tro; och antalet av m�nnen uppgick nu till vid pass fem tusen.

Dagen d�refter f�rsamlade sig deras r�dsherrar och �ldste och skriftl�rde i Jerusalem;

d�r voro d� ock Hannas, �verstepr�sten, och Kaifas och Johannes och Alexander och alla som voro av �verstepr�sterlig sl�kt.

Och de l�to f�ra fram dem inf�r sig och fr�gade dem: �Av vilken makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?�

D� sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande: �I folkets r�dsherrar och �ldste,

eftersom vi i dag underkastas rannsakning f�r en god g�rning mot en sjuk man och tillfr�gas varigenom denne har blivit botad,

s� m�n I veta, I alla och hela Israels folk, att det �r genom Jesu Kristi, nasar�ens, namn, hans som I haven korsf�st, men som Gud har uppv�ckt fr�n de d�da -- att det �r genom det namnet som denne man st�r inf�r eder frisk och f�rdig.

Han �r 'den stenen som av byggningsm�nnen' -- av eder sj�lva -- 'aktades f�r intet, men som har blivit en h�rnsten'.

Och i ingen annan finnes fr�lsning; ej heller finnes under himmelen n�got annat namn, bland m�nniskor givet, genom vilket vi kunna bliva fr�lsta.�

N�r de s�go Petrus och Johannes vara s� frimodiga och f�rnummo att de voro ol�rda m�n ur folket, f�rundrade de sig. Men s� k�nde de igen dem och p�minde sig att de hade varit med Jesus.

Och n�r de s�go mannen som hade blivit botad st� d�r bredvid dem, kunde de icke s�ga n�got d�remot.

De befallde dem allts� att g� ut fr�n r�dsf�rsamlingen. Sedan �verlade de med varandra

och sade: �Vad skola vi g�ra med dessa m�n? Att ett m�rkligt tecken har blivit gjort av dem, det �r ju uppenbart f�r alla Jerusalems inv�nare, och vi kunna icke f�rneka det.

Men f�r att detta icke �nnu mer skall komma ut bland folket, m� vi str�ngeligen f�rbjuda dem att h�danefter i det namnet tala f�r n�gon m�nniska.�

D�refter kallade de in dem och f�rbj�do dem helt och h�llet att tala eller undervisa i Jesu namn.

Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: �Om det �r r�tt inf�r Gud att vi h�rsamma eder mer �r Gud, d�rom m�n I sj�lva d�ma;

vi f�r v�r del kunna icke underl�ta att tala vad vi hava sett och h�rt.�

D� f�rbj�do de dem detsamma �nnu str�ngare, men l�to dem sedan g�. Ty eftersom alla prisade Gud f�r det som hade skett, kunde de, f�r folkets skull, icke finna n�gon utv�g genom att straffa dem.

Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var n�mligen �ver fyrtio �r gammal.

N�r de allts� hade blivit l�sgivna, kommo de till sina egna och omtalade f�r dem allt vad �verstepr�sterna och de �ldste hade sagt dem.

D� de h�rde detta, ropade de endr�ktigt till Gud och sade: �Herre, det �r du som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem �r.

Och du har genom v�r fader Davids, din tj�nares, mun sagt genom helig ande: 'Varf�r larmade hedningarna och t�nkte folken f�f�nglighet?

Jordens konungar tr�dde fram, och furstarna samlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.'

Ja, i sanning, de f�rsamlade sig i denna stad mot din helige tj�nare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar;

de f�rsamlade sig till att utf�ra allt vad din hand och ditt r�dslut f�rut hade best�mt skola ske.

Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tj�nare att de med all frimodighet m� f�rkunna ditt ord,

i det att du utr�cker din hand till att bota de sjuka, och till att l�ta tecken och under ske genom din helige tj�nare Jesu namn.�

N�r de hade slutat att bedja, skakades platsen d�r de voro f�rsamlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de f�rkunnade Guds ord med frimodighet.

Och i hela skaran av dem som trodde var ett hj�rta och en sj�l. Ingen enda kallade n�got av det han �gde f�r sitt, utan du hade allting gemensamt.

Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesb�rdet om Herren Jesu uppst�ndelse; och stor n�d var �ver dem alla.

Bland dem fanns ingen som led n�d; ty alla som �gde n�got jordstycke eller n�got hus s�lde detta och buro fram betalningen f�r det s�lda

och lade den f�r apostlarnas f�tter, och man delade ut d�rav, s� att var och en fick efter som han beh�vde.

Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder f�rmanaren), en levit som var b�rdig fr�n Cypern,

ocks� han s�lde en �ker som han �gde och bar fram penningarna och lade dem f�r apostlarnas f�tter.