Chapter 19

Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit genom de �vre delarna av landet, ned till Efesus. D�r tr�ffade han n�gra l�rjungar.

Och han fr�gade dessa: �Undfingen I helig ande, n�r I kommen till tro?� De svarade honom: �Nej, vi hava icke ens h�rt att helig ande �r given.�

Han fr�gade: �Vilken d�pelse bleven I d� d�pta med?� De svarade: �Vi d�ptes med Johannes' d�pelse�

D� sade Paulus: �Johannes' d�pelse var en d�pelse till b�ttring; och han sade d�rvid till folket, att det var p� den som skulle komma efter honom, det �r p� Jesus, som de skulle tro.�

Sedan de hade h�rt detta, l�to de d�pa sig i Herren Jesu namn.

Och n�r Paulus lade h�nderna p� dem, kom den helige Ande �ver dem, och de talade tungom�l och profeterade.

Och tillsammans voro de vid pass tolv m�n.

D�refter gick han in i synagogan; och under tre m�nader samtalade han d�r, frimodigt och �vertygande, med dem om Guds rike.

Men n�r n�gra av dem f�rh�rdade sig och voro oh�rsamma och inf�r menigheten talade illa om �den v�gen�, v�nde han sig ifr�n dem och avskilde l�rjungarna och samtalade sedan dagligen med dessa i Tyrannus' l�rosal.

S� fortgick det i tv� �r, och alla provinsen Asiens inbyggare, b�de judar och greker, fingo p� detta s�tt h�ra Herrens ord.

Och Gud gjorde genom Paulus kraftg�rningar av icke vanligt slag.

Man till och med tog handkl�den och f�rkl�den, som hade varit i ber�ring med hans kropp, och lade dem p� de sjuka; och sjukdomarna veko d� ifr�n dem, och de onda andarna foro ut.

Men ocks� n�gra kringvandrande judiska besv�rjare f�retogo sig nu att �ver dem som voro besatta av onda andar n�mna Herren Jesu namn; de sade: �Jag besv�r eder vid den Jesus som Paulus predikar.

Bland dem som s� gjorde voro sju s�ner av en viss Skevas, en judisk �verstepr�st.

Men den onde anden svarade d� och sade till dem: �Jesus k�nner jag, Paulus �r mig ock v�l bekant men vilka �ren I?�

Och mannen som var besatt av den onde anden st�rtade sig p� dem och �vermannade b�de den ene och den andre; han betedde sig s� v�ldsamt mot dem, att de m�ste fly ut ur huset, nakna och sargade.

Och detta blev bekant f�r alla Efesus' inv�nare, b�de judar och greker, och fruktan f�ll �ver dem alla, och Herren Jesu namn blev storligen prisat.

Och m�nga av dem som hade kommit till tro tr�dde fram och bek�nde sin synd och omtalade vad de hade gjort.

Och ganska m�nga av dem som hade �vat vidskepliga konster samlade ihop sina b�cker och br�nde upp dem i allas �syn. Och n�r man r�knade tillsammans vad b�ckerna voro v�rda, fann man att v�rdet uppgick till femtio tusen silverpenningar.

P� detta s�tt hade Herrens ord m�ktig framg�ng och visade sin kraft.

Efter allt detta best�mde sig Paulus genom Andens tillskyndelse, att �ver Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade: �Sedan jag har varit d�r, m�ste jag ock se Rom.�

Han s�nde d� tv� av sina medhj�lpare, Timoteus och Erastus, �stad till Macedonien, men sj�lv stannade han �nnu n�gon tid i provinsen Asien.

Vid den tiden uppstod ganska mycket ov�sen ang�ende �den v�gen�.

D�r fanns n�mligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som f�rf�rdigade Dianatempel av silver och d�rmed skaffade hantverkarna en ganska stor inkomst.

Han kallade tillhopa dessa, j�mte andra som hade liknande arbete, och sade: �I man, I veten att det �r detta arbete som giver oss v�r goda b�rgning;

men nu sen och h�ren I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i n�stan hela provinsen Asien genom sitt tal har f�rlett ganska mycket folk, i det han s�ger att de gudar som g�ras med m�nniskoh�nder icke �ro gudar.

Och det �r fara v�rt, icke allenast att denna v�r hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver r�knad f�r intet, och att j�mv�l denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela v�rlden dyrkar, kommer att lida avbr�ck i sitt stora anseende.�

N�r de h�rde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: �Stor �r efesiernas Diana!�

Och hela staden kom i r�relse, och alla stormade p� en g�ng till sk�debanan och sl�pade med sig Gajus och Aristarkus, tv� macedonier som voro Paulus' f�ljeslagare

Paulus ville d� g� in bland folket men l�rjungarna tillstadde honom det icke.

Ocks� n�gra asiarker, som voro hans v�nner, s�nde bud till honom och b�do honom att han icke skulle giva sig in p� sk�debanan.

Och de skriade, den ene s� och den andre s�; ty menigheten var uppr�rd, och de flesta visste icke varf�r de hade kommit tillsammans.

D� drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sk�to framf�r sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville h�lla ett f�rsvarstal inf�r folket.

Men n�r de m�rkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en mun, och skriade under ett par timmars tid: �Stor �r efesiernas Diana!�

Men stadens kansler lugnade folket och sade: �Efesier, finnes d� n�gon m�nniska som icke vet, att efesiernas stad �r v�rdare av den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit ned fr�n himmelen?

Eftersom ju ingen kan bestrida detta, b�ren I h�lla eder lugna och icke f�retaga eder n�got f�rhastat.

Emellertid haven I dragit fram dessa m�n, som icke �ro helger�nare, ej heller sm�da v�r gudinna,

Om nu Demetrius och de hantverkare som h�lla ihop med honom hava sak mot n�gon, s� finnas ju domstolssammantr�den och landsh�vdingar. M� de allts� g�ra upp saken med varandra inf�r r�tta.

Och haven I n�got att andraga som g�r d�rut�ver, s� m� s�dant avg�ras i den lagliga folkf�rsamlingen.

P� grund av det som i dag har skett l�pa vi ju till och med fara att bliva anklagade f�r upplopp, fast�n vi icke hava gjort n�got ont; och n�gon giltig anledning till denna folkskockning kunna vi icke heller uppgiva.� Med dessa ord fick han menigheten att skiljas �t.