Chapter 21

Sedan vi hade skilts ifr�n dem, lade vi ut och foro raka v�gen till Kos och kommo dagen d�refter till Rodus och d�rifr�n till Patara.

D�r funno vi ett skepp som skulle fara �ver till Fenicien; p� det gingo vi ombord och lade ut.

Och n�r vi hade f�tt Cypern i sikte, l�mnade vi denna � p� v�nster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty d�r skulle skeppet lossa sin last.

Och vi upps�kte d�r l�rjungarna och stannade hos dem i sju dagar. Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att han icke borde begiva sig till Jerusalem.

Men n�r vi hade stannat d�r de dagarna ut, br�to vi upp d�rifr�n och g�vo oss i v�g, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn, �nda utom staden. Och p� stranden f�llo vi ned p� v�ra kn�n och b�do

och togo sedan avsked av varandra. D�refter stego vi ombord p� skeppet, och de andra v�nde tillbaka hem igen.

Fr�n Tyrus kommo vi till Ptolemais, och d�rmed avslutade vi sj�resan. Och vi h�lsade p� hos br�derna d�r och stannade hos dem en dag.

Men f�ljande dag beg�vo vi oss d�rifr�n och kommo till Cesarea. D�r togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och stannade kvar hos honom.

Denne hade fyra ogifta d�ttrar, som �gde profetisk g�va.

Under den tid av flera dagar, som vi stannade d�r, kom en profet, vid namn Agabus, dit ned fr�n Judeen.

N�r denne hade kommit till oss, tog han Paulus' b�lte och band d�rmed sina h�nder och f�tter och sade: �S� s�ger den helige Ande: 'Den man som detta b�lte tillh�r, honom skola judarna s� binda i Jerusalem, och sedan skola de �verl�mna honom i hedningarnas h�nder.'�

N�r vi h�rde detta, b�do s�v�l vi sj�lva som br�derna i staden honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.

Men d� svarade Paulus: �Varf�r gr�ten I s� och sargen mitt hj�rta? Jag �r ju redo icke allenast att l�ta mig bindas, utan ock att d� i Jerusalem, f�r Herren Jesu namns skull.�

D� han allts� icke l�t �vertala sig, g�vo vi oss till freds och sade: �Ske Herrens vilja.�

Efter de dagarnas f�rlopp gjorde vi oss i ordning och beg�vo oss upp till Jerusalem.

Fr�n Cesarea f�ljde ocks� n�gra av l�rjungarna med oss, och dessa f�rde oss till en viss Mnason fr�n Cypern, en gammal l�rjunge, som vi skulle g�sta hos.

Och n�r vi kommo till Jerusalem, togo br�derna emot oss med gl�dje.

Dagen d�refter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo ock alla de �ldste.

Och sedan han hade h�lsat dem f�rt�ljde han f�r dem alltsammans, det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort bland hedningarna.

N�r de h�rde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: �Du ser, k�re broder, huru m�nga tusen judar det �r som hava kommit till tro, och alla nit�lska de f�r lagen.

Nu har det blivit dem sagt om dig, att du l�r alla judar som bo spridda bland hedningarna att avfalla fr�n Moses, i det du s�ger att de icke beh�va omsk�ra sina barn, ej heller i �vrigt vandra efter vad stadgat �r.

Vad �r d� att g�ra? Helt visst skall man f� h�ra att du har kommit hit.

G�r d�rf�r s�som vi nu vilja s�ga dig. Vi hava h�r fyra m�n som hava bundit sig genom ett l�fte.

Tag med dig dessa, och l�t helga dig tillsammans med dem, och �tag dig omkostnaderna f�r dem, s� att de kunna l�ta raka sina huvuden. D� skola alla f�rst� att intet av allt det som har blivit dem sagt om dig �ger n�gon grund, utan att ocks� du vandrar efter lagen och h�ller den.

Vad �ter ang�r de hedningar som hava kommit till tro, s� hava vi h�r beslutit och j�mv�l skrivit till dem, att de b�ra taga sig till vara f�r k�tt fr�n avgudaoffer och f�r blod och f�r k�ttet av f�rkv�vda djur och f�r otukt.�

S� tog d� Paulus m�nnen med sig och l�t f�ljande dag helga sig tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till k�nna n�r den tid skulle g� till �nda, f�r vilken de hade l�tit helga sig, den tid f�re vars utg�ng offer skulle framb�ras f�r var och en s�rskild av dem.

N�r de sju dagarna n�stan voro ute, fingo judarna fr�n provinsen Asien se honom i helgedomen och uppviglade d� allt folket. Och de grepo honom

och ropade: �I m�n av Israel, kommen till hj�lp! H�r �r den man som allest�des l�r alla s�dant som �r emot v�rt folk och emot lagen och emot denna plats. D�rtill har han nu ock f�rt greker in i helgedomen och osk�rat denna heliga plats.�

De hade n�mligen f�rut sett efesiern Trofimus i staden tillsammans med honom och menade att Paulus hade f�rt denne in i helgedomen.

Och hela staden kom i r�relse, och folket skockade sig tillsammans. Och d� de nu hade gripit Paulus, sl�pade de honom ut ur helgedomen, varefter portarna genast st�ngdes igen.

Men just som de stodo f�rdiga att dr�pa honom, anm�ldes det hos �versten f�r den romerska vakten att hela Jerusalem var i uppror.

Denne tog d� strax med sig krigsm�n och h�vitsm�n och skyndade ned till dem. Och n�r de fingo se �versten och krigsm�nnen, upph�rde de att sl� Paulus

�versten gick d� fram och tog honom i f�rvar och bj�d att man skulle f�ngsla honom med tv� kedjor. Och han fr�gade vem han var och vad han hade gjort.

Men bland folket ropade den ene s�, den andre s�. D� han allts� f�r larmets skull icke kunde f� n�got s�kert besked, bj�d han att man skulle f�ra honom till kasernen.

Och n�r han kom fram till trappan, tr�ngde folket s� v�ldsamt p�, att han m�ste b�ras av krigsm�nnen,

ty folkhopen f�ljde efter och skriade: �Bort med honom!�

D� nu Paulus skulle f�ras in i kasernen, sade han till �versten: �Tillst�djes det mig att s�ga n�got till dig?� Han svarade: �Kan du tala grekiska?

�r du d� icke den egyptier som f�r en tid sedan st�llde till 'dolkm�nnens' uppror, de fyra tusens, och f�rde dem ut i �knen?�

D� svarade Paulus: �Nej, jag �r en judisk man fr�n Tarsus, medborgare allts� i en betydande stad i Cilicien. Men jag beder dig, tillst�d mig att tala till folket.�

Och han tillstadde honom det. D� gav Paulus fr�n trappan, d�r han stod, med handen ett tecken �t folket. Och sedan d�r hade blivit helt tyst, talade han till dem p� hebreiska och sade: