Chapter 11

Varen I mina efterf�ljare, s�som jag �r Kristi. Paulus' f�rsta brev till korintierna, 11 Kapitlet Kvinnan m� icke vid gudstj�nsten upptr�da med oh�ljt huvud. Herrens m�ltid m� icke h�llas p� ov�rdigt s�tt.

Jag prisar eder f�r det att I i alla stycken haven mig i minne och h�llen fast vid mina l�rdomar, s�som de �ro eder givna av mig.

Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus �r envar mans huvud, och att mannen �r kvinnans huvud, och att Gud �r Kristi huvud.

Var och en man som har sitt huvud bet�ckt, n�r han beder eller profeterar, han van�rar sitt huvud.

Men var kvinna som beder eller profeterar med oh�ljt huvud, hon van�rar sitt huvud, ty det �r d� alldeles som om hon hade sitt h�r avrakat.

Om en kvinna icke vill h�lja sig, s� kan hon lika v�l l�ta sk�ra av sitt h�r; men eftersom det �r en skam f�r en kvinna att l�ta sk�ra av sitt h�r eller att l�ta raka av det, s� m� hon h�lja sig.

En man �r icke pliktig att h�lja sitt huvud, eftersom han �r Guds avbild och �terspeglar hans h�rlighet, d� kvinnan d�remot �terspeglar mannens h�rlighet.

Ty mannen �r icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.

Icke heller skapades mannen f�r kvinnans skull, utan kvinnan f�r mannens skull.

D�rf�r b�r kvinnan p� sitt huvud hava en �makt�, f�r �nglarnas skull.

Dock �r det i Herren s�, att varken kvinnan �r till utan mannen, eller mannen utan kvinnan.

Ty s�som kvinnan �r av mannen, s� �r ock mannen genom kvinnan; men alltsammans �r av Gud. --

D�men sj�lva: h�ves det en kvinnan att oh�ljd bedja till Gud?

L�r icke sj�lva naturen eder att det l�nder en man till vanheder, om han har l�ngt h�r,

men att det l�nder en kvinna till �ra, om hon har l�ngt h�r? H�ret �r ju henne givet s�som sl�ja.

Om nu likv�l n�gon vill vara genstridig, s� m�n han veta att vi f�r v�r del icke hava en s�dan sedv�nja, ej heller andra Guds f�rsamlingar.

Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa �r att I kommen tillsammans, icke till f�rb�ttring, utan till f�rs�mring.

Ty f�rst och fr�mst h�r jag s�gas att vid edra f�rsamlingsm�ten s�ndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att s� �r.

Ty partier m�ste ju finnas bland eder, f�r att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som h�lla provet.

N�r I allts� kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens m�ltid h�llas;

ty vid m�ltiden tager var och en i f�rv�g sj�lv den mat han har medf�rt, och s� f�r den ene hungra, medan den andre f�r f�r mycket.

Haven I d� icke edra hem, d�r I kunnen �ta ock dricka? Eller �r det s�, att I f�rakten Guds f�rsamling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag d� s�ga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

Ty jag har fr�n Herren undf�tt detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt d� Herren Jesus blev f�rr�dd tog han ett br�d

och tackade Gud och br�t det och sade: �Detta �r min lekamen, som varder utgiven f�r eder. G�ren detta till min �minnelse.�

Sammalunda tog han ock kalken, efter m�ltiden, och sade: �Denna kalk �r det nya f�rbundet, i mitt blod. S� ofta I dricken den, s� g�ren detta till min �minnelse.�

Ty s� ofta I �ten detta br�d och dricken kalken, f�rkunnen I Herrens d�d, till dess att han kommer.

Den som nu p� ett ov�rdigt s�tt �ter detta br�d eller dricker Herrens kalk, han f�rsyndar sig p� Herrens lekamen och blod.

Pr�ve d� m�nniskan sig sj�lv, och �te s� av br�det och dricke av kalken.

Ty den som �ter och dricker, utan att g�ra �tskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han �ter och dricker en dom �ver sig.

D�rf�r finnas ock bland eder m�nga som �ro svaga och sjuka, och ganska m�nga �ro avsomnade.

Om vi ginge till doms med oss sj�lva, s� bleve vi icke d�mda.

Men d� vi nu bliva d�mda, s� �r detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, f�r att vi icke skola bliva f�rd�mda tillika med v�rlden.

Allts�, mina br�der, n�r I kommen tillsammans f�r att h�lla m�ltid, s� v�nten p� varandra.

Om n�gon �r hungrig, d� m� han �ta hemma, s� att eder sammankomst icke bliver eder till en dom. Om det �vriga skall jag f�rordna, n�r jag kommer.