Chapter 10

Jag Paulus sj�lv, som ��r s� �dmjuk, n�r jag st�r ansikte mot ansikte med eder, men visar mig s� modig mot eder, n�r jag �r l�ngt borta�, jag f�rmanar eder vid Kristi saktmod och mildhet

och beder eder se till, att jag icke, n�r jag en g�ng �r hos eder, m�ste �visa mig modig�, i det jag helt of�rskr�ckt t�nker v�ga mig p� somliga som mena att vi �vandra efter k�ttet�.

Ty fast�n vi vandra i k�ttet, f�ra vi dock icke en strid efter k�ttet.

V�ra stridsvapen �ro n�mligen icke av k�ttslig art; de �ro tv�rtom s� m�ktiga inf�r Gud, att de kunna bryta ned f�sten.

Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags h�ga b�lverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till f�nga och l�gga dem under Kristi lydnad.

Och n�r lydnaden fullt har kommit till v�ldet bland eder, d� �ro vi redo att n�psa all olydnad.

Sen d� vad som ligger �ppet f�r allas �gon. Om n�gon i sitt sinne �r viss om att han h�r Kristus till, s� m� han ytterligare besinna inom sig, att lika visst som han sj�lv h�r Kristus till, lika visst g�ra ocks� vi det.

Och om jag �n n�got h�rut�ver ber�mmer mig, d� nu fr�ga �r om v�r myndighet -- den som Herren har givit oss, till att uppbygga eder och icke till att nedbryta -- s� skall jag dock icke komma p� skam d�rmed.

Jag vill icke att det skall se ut, som om jag med mina brev allenast t�nkte skr�mma eder.

Ty man s�ger ju: �Hans brev �ro v�l myndiga och str�nga, men n�r han kommer sj�lv, upptr�der han utan kraft, och p� hans ord aktar ingen.�

Den som s�ger s�dant, han m� emellertid g�ra sig beredd p� att s�dana som vi �ro i orden, genom v�ra brev, n�r vi �ro fr�nvarande, s�dana skola vi ock visa oss i g�rningarna, n�r vi �ro n�rvarande.

Ty vi �ro icke nog dristiga att r�kna oss till eller j�mf�ra oss med somliga som giva sig sj�lva gott vitsord, men som �ro utan f�rst�nd, i det att de m�ta sig allenast efter sig sj�lva och j�mf�ra sig allenast med sig sj�lva.

Vi f�r v�r del vilja icke ber�mma oss till �verm�tt, utan allenast efter m�ttet av det omr�de som Gud tillm�tte �t oss, n�r han best�mde att vi skulle n� fram j�mv�l till eder.

Ty vi str�cka oss icke utom v�rt omr�de, s�som n�dde vi icke r�tteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om Kristus hunnit fram j�mv�l till eder.

N�r vi s�ga detta, ber�mma vi oss icke till �verm�tt, icke av andras arbete. Men v�l hava vi det hoppet, att i samma m�n som eder tro v�xer till, vi inom det omr�de som har tillfallit oss skola bland eder vinna framg�ng, i s� �verfl�dande m�tt,

att vi ocks� f� f�rkunna evangelium i trakter som ligga bortom eder -- och detta utan att vi, inom ett omr�de som tillh�r andra, ber�mma oss i fr�ga om det som redan d�r �r utr�ttat.

Men �den som vill ber�mma sig, han ber�mme sig av Herren�.

Ty icke den h�ller provet, som giver sig sj�lv gott vitsord, utan den som Herren giver s�dant vitsord.