Chapter 2

I veten ju sj�lva, k�re br�der, att det icke var utan kraft vi begynte v�rt arbete hos eder.

Nej, fast�n vi, s�som i veten, i Filippi f�rut hade f�tt utst� lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i v�r Gud till att f�rkunna f�r eder Guds evangelium, under mycken kamp.

Ty vad vi tala till tr�st och f�rmaning, det har icke sin grund i villfarelse eller i orent upps�t, ej heller sker det med svek;

utan d�rf�r att vi av Gud hava pr�vats v�rdiga att f� evangelium oss betrott, tala vi i enlighet d�rmed, icke f�r att vara m�nniskor till behag, utan f�r att vara Gud till behag, honom som pr�var v�ra hj�rtan.

Aldrig n�gonsin hava vi upptr�tt med smickrets ord, det veten I, ej heller s�, att vi skulle f� en f�rev�ndning att bereda oss vinning -- Gud �r v�rt vittne.

Ej heller hava vi s�kt pris av m�nniskor, vare sig av eder eller av andra,

fast�n vi s�som Kristi apostlar v�l hade kunnat upptr�da med myndighet. Tv�rtom hava vi visat oss milda bland eder, s�som n�r en moder omhuldar sina sp�da barn.

I s�dan �mhet om eder ville vi g�rna icke allenast g�ra ocks� eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra v�ra liv f�r eder, ty I haden blivit oss k�ra.

I kommen ju ih�g, k�re br�der, v�rt arbete och v�r m�da, huru vi, under det att vi predikade f�r eder Guds evangelium, str�vade natt och dag, f�r att icke bliva n�gon av eder till tunga.

I sj�lva �ren v�ra vittnen, och Gud �r v�rt vittne, I veten, och han vet huru heligt och r�ttf�rdigt och ostraffligt vi f�rh�llo oss mot eder, I som tron.

Likaledes veten I huru vi f�rmanade och uppmuntrade var och en av eder, s�som en fader sina barn,

och huru vi uppfordrade eder att f�ra en vandel som vore v�rdig Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin h�rlighet.

D�rf�r tacka vi ock oavl�tligen Gud f�r att I, n�r I undfingen det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det s�som m�nniskoord, utan s�som Guds ord, vilket det f�rvisso �r, ett ord som ock �r verksamt i eder som tron.

I, k�re br�der, haven ju blivit efterf�ljare till de Guds f�rsamlingar i Kristus Jesus som �ro i Judeen. Ty I haven av edra egna landsm�n f�tt lida detsamma som de hava lidit av judarna --

av dem som d�dade b�de Herren Jesus och profeterna och f�rjagade oss, och som �ro misshagliga f�r Gud och fiender till alla m�nniskor,

i det att de s�ka hindra oss att tala till hedningarna, s� att dessa kunna bliva fr�lsta. S� uppfylla de alltj�mt sina synders m�tt. Dock, vredesdomen har kommit �ver dem i all sin str�nghet.

Men d� vi nu hava m�st vara skilda fr�n eder, k�re br�der -- visserligen allenast f�r en kort tid och i utv�rtes m�tto, icke till hj�rtat -- hava vi blivit s� mycket mer angel�gna att f� se edra ansikten och k�nt stor �stundan d�refter.

Ty vi hava varit redo att komma till eder -- jag, Paulus, f�r min del b�de en och tv� g�nger -- men Satan har hindrat oss.

Ty vem �r v�rt hopp och v�r gl�dje och v�r ber�mmelses krona inf�r v�r Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I?

Ja, I �ren v�r �ra och v�r gl�dje.