1 Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot Absalom.
2 Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna och sade till henne: "Låtsa att du har sorg, och kläd dig i sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.
3 Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig." Joab lade nu orden i hennes mun.
4 Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: "Hjälp, o konung!"
5 Konungen sade till henne: "Vad fattas dig?" Hon svarade: "Ack, jag är änka; min man är död.
6 Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.
7 Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de säga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom; på det sättet förgöra vi ock arvingen.' På det att efter min man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar."
8 Då sade konungen till kvinnan: "Gå hem igen; jag vill giva befallning om dig."
9 Kvinnan från Tekoa sade till konungen: "På mig, o min herre konung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungen och hans tron vare utan skuld."
10 Konungen sade: "Om någon säger något åt dig, så för honom till mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
11 Hon sade: "Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke förgöra min son." Då sade han: "Så sant HERREN lever, icke ett hår av din son skall falla på jorden."
12 Men kvinnan sade: "Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min herre konungen." Han sade: "Tala."
13 Då sade kvinnan: "Varför är du då så sinnad mot Guds folk? När konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld, eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.
14 Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles på jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.
15 Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre konungen, det har skett därför att folket förskräckte mig. Då tänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhända skall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.
16 Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig från den mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Guds arvedel.
17 Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall giva mig ro. Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hör allt, både gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
18 Då svarade konungen och sade till kvinnan: "Dölj icke för mig något av det varom jag nu vill fråga dig." Kvinnan sade: "Min herre konungen tale."
19 Då sade konungen: "Har icke Joab sin hand med i allt detta?" Kvinnan svarade och sade: "Så sant du lever, min herre konung: om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det, vare sig åt höger eller åt vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas mun allt vad jag har sagt.
20 För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joab handlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängel och vet allt som sker på jorden."
21 Så sade då konungen till Joab: "Välan, jag vill göra såsom du önskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom."
22 Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och välsignade konungen; och Joab sade: "I dag märker din tjänare att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tjänares önskan."
23 Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom till Jerusalem.
24 Men konungen sade: "Han får begiva sig till sitt hus, men han får icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom till sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.
25 Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa fanns icke något fel på honom
26 Och när han lät klippa håret på sitt huvud - vid slutet av vart år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han måste låta klippa det - så befanns det, att när man vägde håret från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter konungsvikt.
27 Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet Tamar; hon var en skön kvinna.
28 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför konungens ansikte,
29 sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sände bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.
30 Då sade han till sina tjänare: "I sen att Joab där har ett åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu dit och tänden eld därpå." Så tände då Absaloms tjänare eld på åkerstycket.
31 Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom: "Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?"
32 Absalom svarade Joab: "Jag sände ju till dig och lät säga: Kom hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga: 'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre för mig, om jag ännu vore kvar där.' Nu vill jag komma inför konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må han döda mig.
33 Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför konungen. Och konungen kysste Absalom.
