1 Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus.
2 Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne
man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren
skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.»
3 Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han
svarade honom och sade: »Du säger det själv.»
4 Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag
finner intet brottsligt hos denne man.»
5 Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära
folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.»
6 När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från
Galileen.
7 Och då han fick veta att han var från det land som lydde under
Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under
dessa dalar också var i Jerusalem.
8 När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade
sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om
honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken.
9 Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade
denne honom intet.
10 Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade
honom häftigt.
11 Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och
begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande
klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus.
12 Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra;
Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.
13 Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna
och folket
14 och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att
han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt
rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något
av det som I anklagen honom för.
15 Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt
honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort
något som förtjänar döden.
16 Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.»
17
18 Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss
Barabbas lös.»
19 (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett
upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.)
20 Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva
Jesus lös.
21 Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!»
22 Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont
har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något
som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag
har tuktat honom.»
23 Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle
låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga.
24 Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde.
25 Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i
fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att
med honom skulle ske efter deras vilja.
26 När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från
Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att
han skulle bära det efter Jesus.
27 Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor
som jämrade sig och gräto över honom.
28 Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar,
gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra
barn.
29 Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de
ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst
som icke hava givit di.'
30 Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och
till höjderna: 'Skylen oss.'
31 Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske
med det torra!»
32 Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas
tillika med honom.
33 Och när de hade kommit till den plats som kallades
»Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen,
den ene på högra sidan och den andre på vänstra.
34 Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.
Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. --
35 Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo
gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa
sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.»
36 Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte
honom ättikvin
37 och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.»
38 Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är
judarnas konung.»
39 Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom
och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.»
40 Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade:
»Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom?
41 Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar
äro värda, men denne man har intet ont gjort.»
42 Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.»
43 Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du
vara med mig i paradiset.»
44 Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett
mörker, som varade ända till nionde timmen,
45 i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade
mitt itu.
46 Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer
befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp
andan.
47 Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och
sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!»
48 Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se
härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände
hem igen.
49 Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem
också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.
50 Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig
man,
51 som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var
från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike.
52 Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.
53 Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han
den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen
hade varit lagd.
54 Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå.
55 Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde
efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri.
56 Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och
smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.
